Okontrollerbar ångest, den fyller mina vener och sprider sig som en dödlig sjukdom. Den tar över mig till den grad att jag inte längre känner igen personen i spegeln. Vem är hon? Vad har hon åstadkommit?

Mitt fysiska beteende är altrat genom flera lager av sand och det som tillslut kommer ut som den klarna produkten är inte jag, inte Linnéa, inte den personen jag en gång kände. Vad har hon gjort med sig själv? Bara hennes kropp berättar oändliga historier.

Detta är inte verklighet, men vad är? Den enda verklighet jag känner till är den jag lever i just nu, den där allt är fel. Små gnistor av anomalier som sakta men säkert drar mig till galenskap, vanskapta ansikten som inte vill eller kan förstå sig på mig. Monster som lurkar i varje hörn, sprickor i asfalten som erhåller sina hemligheter. Mina egna ögon som inte vill öppnas för det som är verkligt.

När tar det slut? Aldrig. Aldrig aldrig aldrig. Jag kommer snart förlora det jag behöver allra mest, mitt sinne. Jag känner det krypa fram som en panikattack, som det vill skrämma mig.

Jag är alltid rädd. Rädd för mig själv, rädd för andra, rädd för allt. Inte ett enda hörn i världen kan rädda mig, jag kan inte gömma mig. Jag är grå, jag är här, inget kan rädda mig.