Kan jag tillbe det som än inte grott? Vågar jag blotta det som en gång var? Min sanning är obsidian, din hand som flammande eld

Din kärlek är ett hav som jag vill dränka mig i, du tillåter mig sitta på dina axlar så jag kan stärka mig efter stjärnorna. Din röst är som dånet av väldiga vatten, kraften i det får mina ben att skaka

jag vill tro på det jag en gång sa var sant.
jag är så lyckligt lottad att ha något som gör att säga hejdå så svårt