Jag har medlidande för ångest. Jag saknar henne i stunder där världen står stilla. Hennes mascara rinner ner för mina kinder men jag lämnar blåmärken på hennes. Hon ber mig stanna när faran nalkas men min dörr står alltid öppen.

Jag har medlidande för ångest, hon kramar mig när världen står tom, men allt jag gör är att bryta hennes armar. I regnet står hon, 200 ben, 100 brutna, med blodet som ännu inte torkat.

Hon är jag, jag är hon. Det får mig att tänka, vem är egentligen fienden?