Jag håller hand med monstret under min säng, igenom kala och grå berg skyggar jag min vemod. Vemod som håller skatten tätt, utan den släpper han taget

Vad vore silvriga medaljer utan monstrets hand? Skulle jag förbli i mörkret utan dess närvaro att förbehålla, skulle kala berg smälta som stearin? Skulle grå berg växa så högt att de når guds fötter, skulle växterna buga så deras kvistar bryts?

Skulle färgerna förblinda mig, såpass att allt jag numera ser är i ultraviolett? Men handen förblir densamma, i dess stadiga grepp jag förblir. Har jag numera levt i en värld i mörker så länge att jag inte känner till en värld i ljus?