Ung man utan vilja
Eller
När skärmarna kontrollerar hjärnorna.
Min melankoliska assistent suckar
Händerna är svettiga
Klarar inte av att se längre än till sitt ego.

Han har redan checkat ut, raderat allt jag berättat. Jag höll på att sätta mig på duschstolen. När jag tog spjärn upp i stolen, behövde jag hålla in hans hand som stöd, mitt i min rörelse stoppar han in fingrarna i min hand och tar bort sin hand. Jag sitter framåtböjd, får inget stöd och jag är på väg att ramla. Jag skriker att hålla i mig. Han går iväg. Jag måste själv hålla balansen och skjuta upp mig i stolen. Det har hänt förut med grabben. Han släpper min hand före jag sitter och har balans. Han fick en tillsägelse som försvann lika fort som den kom in i skallen på honom. Återigen fick jag det bekräftat att vill assistenten inte jobba med mig så fungerar inte hjälpen smärtfritt. Grabben vet inte heller hur man hänger en skjorta över en stol. Skrynklar ihop skjortan och lägger den som en boll på stolen. Grabben tillhör internetgenerationen som gömmer sig bakom en skärm istället för att interagera med andra, som drar tillbaka kognitiva funktioner som krävs i ett verkligt möte. Dessa unga skärmhjärnor får aldrig träning i mänskligt beteende. De har vänt sig från verkligheten. Att se, ta in och förstå sin nästa. Idag är hans sista dag.
Personlig assistans består till stor del av kommunikation d.v.s man förstår varandra. Det finns en stolthet hos folk som jag stör mig på. När jag instruerar/ förklarar för en ny assistent så verkar de fatta. De kan säga "Javisst" som att de fattat. Jag har börjat ställa kontrollfrågor till dem för att se om de verkligen fattat.
"Kan du återge med egna ord vad jag berättat" säger jag.
Då blir dom stumma och vet inte vad de ska säga. Tagna på sängen, liksom.
Det händer med nysvenskar och infödda svenskar.

Grabben säger emot hur jag vill ha saker gjorda. Jag sa att inte ifrågasätta hur jag vill ha saker gjorda i mitt hem. Sen dess kommunicerar aldrig med ord när han jobbar. Klär sig i svart och glor på mig. Att dagligen bli ifrågasatt är ett helvete i sig, därför ska man kommunicera. Alltså, tvåvägskommunikation. Ge och få. Inte ta. Det kan inte teoretikerna. De sätter det nedskrivna ordet före människan.
Så vem är det som har makten?

Pojkar som blir unga män med tunnelseende. Själen är ett järnvägsspår som kör passagerare från stad till stad. Ibland uppstår kabelbrand under resan och dessa unga mäns sinnen mörknar till en evig natt.
Det är inte lätt att vara en ung man utan vilja.

” I ett ofta citerat fragment som brukar tillskrivas Aristoteles finner vi idén om melankolin som resultatet av alltför stor dominans av svart galla i kroppen. Å ena sidan skapar den svarta gallan tröghet och inre mörker, å andra sidan kan den ge upphov till plötsliga blixtar av inspiration och skaparkraft. Melankoli är en form av passivitet och depression, men den möjliggör också kreativitet och ögonblick av extas. På många sätt föregriper analysen av melankolikerns komplexa själsliv romantikens tankar om geniet, ett storslaget psyke som slits mellan mörker och gudomligt ljus.”
Citat ur DN Mellan mörker och gudomligt ljus
En bokrecension om Melankoli

Han klev över tröskeln och lät håret gömma ansiktet. Jag sa ett ”hej” men han var i sina tankar och förmådde sig inte svara. Han har jobbat här sen snön lämnade marken men man hade ändå täckjacka och luva. En intellektuell gosse med Insomnia-syndrom. Upplevelsen av att inte kunna sova men ändå orkar han läsa bok efter bok. Han är runt de tjugo och då fattas det fem år tills hjärnan är klar. När han höll tandborsten strax ovanför tänderna och borstade i luften ställde jag frågan. Vad håller du på med? Han andades häftig och ett mörker i ögonen talade om för mig det jag redan visste. Grabbar med melankoliska hjärtan klarar inte av att vara nära en hjälpbehövande människa. Dessa hjärtan har checkat ur från empatins hotell med stötsäkra dämpare. Då kan de inte nås med kunskap. De vill inte.

Jag sa till honom att inte söka jobb där han behöver spegla sig i andra. Jobbet som personlig assistent kräver en inre mognad. Att se sig själv i andra. Att förstå hur jag vill att en assistent ska vara. Det räcker inte med mina muntliga instruktioner, utan det krävs också en inlevelseförmåga från assistentens sida. Han läser ju böcker och borde förstå bättre men den tanken föll ju pladask. Empati lär man sig i mötet med andra. I mötet med sig själv.
När jag står med stöd drar grabben (eftersom signalerna från hjärnan vill dra) i min arm så jag nästan ramlar. Efter tre försök i stressad ton försöker jag förklara att endast hålla ett stadigt grepp utan att röra på armen, ändå drar han så jag måste parera med fötterna och hålla balansen. Han är ser sig som den goda samariten men tilliten är under isen och väcker mina spasmer till liv. Jag blir stel i kroppen. Han skyller på insomnia och att inga tabletter hjälper till sömn. Sanningen är nog tudelad. Vill han göra ett bra jobb så skärper han sig.
Men icke då!

Unga män som ännu har pojkars tunnelseende kan inte se sambanden mellan orsak och verkan. Deras melankoli står i vägen. Att vilja vara någon annanstans.
Hjärnan säger honom att bygga en pelare av ren tvätt ovanpå en glasslåda som innehåller tvättmedel. Jag ser hur berget växer och börjar luta och jag vet att pelaren rasar snart mot golvet. Det vet inte han. Som ett barn bygger med klossar. Hans inre stress klarar inte av att tänka i två, tre steg fram. Jag blir irriterad och vill att han lägger tvätten på nåt annat mer planare ställe. Han förstår inte innebörden av mina ord. Han lyder bara order utan att ta eget ansvar. Han ska ju bara vara min förlängda arm.
Det blir inget djupare möte mellan oss än så. Han kan inte öppna sig och växa som människa. Viljan finns inte.

Det är också unga mäns oförmåga stå nära en annan människa utan att ta över. Kvinnor har samma problem men deras vilja har ett annat botten. Kvinnor är lärda till omhändertagande som förblir en ryggmärgsstarkt beteende. En automatisk vilja styr hennes händer som kan brytas om hon är medveten. Kvinnors hjärnor är resultatinriktade. Resultatet är viktigare än vägen till målet. Så blir jag omhändertagen och fråntagen min rätt att leva på mina villkor.
Den melankoliska grabben har börjat sucka med jämna mellanrum. Han suckar högt och tydligt. Jag frågar hur det kommer sig? Ännu en gång förstår han inte. Suckar jag? Hans mörka blick.

Jag frågade den unga intellektuella gossen ifall han hade något osynligt handikapp. Han tyckte jag klev över en gräns och blev tårögd. Jag hade gjort en repa i hans självbild. Hade han haft en god självkännedom så hade frågan inte varit hemsk för honom. Jag har ju ett synligt handikapp och det är inget att skämmas över. Jag kan hålla med om att min fråga till den unga intellektuella mannen måste varit som en kalldusch för egot.

Även jag har varit runt tjugo och fått en törn intryckt mellan ögonen. Sanningar folk sagt har bosatt sig i mina tankar. Små kommentaren som vuxit till stora ödem. Jag kan inte konsten att förneka, att med tankens kraft tränga undan sådant som rört vid min själ. Kanske är det min familjs konstanta förnekande av mig och den jag är som får mig att ta uppkomna problem till botten?
Det har varit många unga män med uppskruvat ego som ser arbetet som något mekaniskt. Att jag är en sak, ett objekt som styr och ställer utan att de är delaktiga i nuet. De ska verkställa order och saknar medkänsla. Patienter på sjukhus ligger i vita lakan med diverse krämpor som syster ska bota. Patientens kropp är viktigare än mötet med kroppsägaren. Det är inte så som assistans ska vara. Min kropp är min och assistenten ska respektera.
Många unga gossar och töser har inte den kunskapen som empati kräver, utan de vill ha en färdig mall att utgå ifrån. Jag kan konsten att väcka dessa förnekande typer. Då sker det riktiga mötet som leder till olika vägskäl. Antingen tar det stopp eller det sker en förändring. Jag frågade gossen vad som är svårt med jobbet hos mig. Han glodde ner i golvet och tvår handflatorna mot varandra. Han suckade om vartannat. Att hans ego blivit ifrågasatt tyckte han var jobbigast. Att bli kallad handikappad var för mycket. Jag kände maktlösheten i hans svar. Han sa också att han lever med sömnsvårigheter sedan länge. Då förstod jag.

När hjärnan inte får tillräckligt med sömn försätts delar av våra kognitiva förmågor på paus, eftersom hjärnan har fullt upp att hålla kroppen upprätt. Sömnsvårigheter kan vara början till systemkollaps. Han skyllde ofta sin oförmåga till samarbete på sömnsvårigheterna. Gjorde han något åt det? Såklart inte.

Jag förstår man vill visa sig duktig och vill göra rätt och man vill inte visa att man inte förstår. Problemet kommer utifrån samhället som kräver högpresterande och självgående arbetare som de tar med sig till arbetet hos mig. Jag betraktas som ett objekt som de ska ta hand om. Det är inte god assistans.
För att det ska funka krävs kommunikation.
Sen är det många som ger upp alldeles för lätt.