Där ute i skogen
Härdade man sin tanke

I mossans fuktiga skepnad

Satte sig på en bortglömd
taggtråds stolpe

Och blev förvandlad till
en glänsande blåkråka

Då kom skogens
Hjortron kvinna svävande

Intog dig med
sitt
Livgivande dis

Och du for in ett Venusberg

Av ett egenartat tidlöst Moss
-rike du aldrig ville bli förlöst
ifrån

Men Du kom att lämna det.

Som den förförande förgöraren
av tidlöshetens oroliga rörelse
Nogsamt såg till-Barkolabas

Men gråt inga tårar för det

För den Hjortron kvinnans
Barn. Du faktisk tillhör


Kommer aldrig att lämna
Dig med den oförlösta
strängen emellan er



Där är det bara att känna
in skogens susande

Och se på din egen
Navel-däremellan
för att inse

Men så många stackare
som
Tappat bort sitt ursprung

Där de står på en pendel
-perrong,inväntande bättre
tider.

Och den manlige Gud
som ska frälsa dem.
från allt av ondo.


***

(ifrån sina gjorda
gärningars skuld?)