Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Den skönaste färgen - 15

Trapphuset luktade unket och smutsigt med en underton av smörigt pannkaksos som sipprade ut från någon av lägenheterna. På den mörkröda hissdörren var olika tags hastigt klottrade i svart, gult och neongrönt. Bakom den gick hissen förbi med ett mekaniskt gnisslande, nedåt och sedan upp igen, som ett jättelikt svalg av stål.

Jag hade aldrig tyckt om trapphuset och spenderade så lite tid jag bara kunde där. Gick bara från ytterdörren till hissen och från hissen till porten. Undvek de många dörrarna som riktade sina nyfikna kikhål mot varandra och mot vem som än passerade dem. Ville helst inte tänka på att jag hade grannar över huvud taget. Föreställde mig hur de väntade bakom varje dörr, redo att störta ut så fort jag kom i närheten.

Trots detta hade Carro fått med mig ut i trapphuset för att knacka på en av dessa dörrar. Jag hade protesterat till en början, med motiveringen att älvan nu äntligen var någon annans problem, så vi borde vara nöjda och gå vidare. Dessutom var det ju uppenbart att den inte ville vara med oss, eftersom den hade rymt helt på eget initiativ.

Carro hade kontrat med att vi hade ett ansvar för älvan och dess välbefinnande, eftersom det var vi som hade upptäckt den. Vi visste ingenting om den här grannen. Tänk om hen var en sadist som tyckte om att plåga små oskyldiga varelser?

Jag tyckte hennes argument var svagt, men det spelade ingen roll eftersom hennes kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck tvingade mig till underkastelse. Som det alltid gjorde.

”Vad hade du tänkt att vi ska säga förresten?” väste jag medan vi smög nedför trappan med steg som ekade i tomrummet ovanför och nedanför oss. ”’Hej, vi råkade tappa en älva på din balkong, har du sett den?’ Du tycker inte det låter lite efterblivet?”

”Inte om hen har gjort det, vilket hen ju antagligen har med tanke på spåret efter balkongdörren.”

”Ja, men sedan då? Vad ska vi säga sedan?”

”Var inte så jävla hispig. Vi får väl improvisera!”

Vi hade kommit fram till rätt dörr och blev stående tysta, båda väntande på att den andre skulle ringa på klockan. Jag såg att det stod ”E. Pettersson” på brevlådan. Jag önskade att namnet kunde säga mig någonting, vad som helst som kunde lugna mina nerver. Men det kändes bara överdrivet anonymt och alldagligt. Vem som helst kunde befinna sig där bakom och det skrämde mig.

”Ursäkta”, hördes plötsligt en röst bakom oss och vi båda hoppade till. ”Ville ni något eller?”




Prosa av blimp VIP
Läst 38 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-08-10 21:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

blimp
blimp VIP