När man känner och vet
att man inte passar in
100 procent konkret
världen skriker försvinn.

Att man vaknar varje dag
med ångesten över att leva,
varje cell inuti känns svag,
alla andetag känns skeva.

Att finnas är inte att vara
det man gör, det är det man är.
Inget av det, man behöver försvara.
Jag gör ingenting, någonting här.

Resan går vidare för att man vill,
vidare med trötta ögon och en skadad själ.
Allting kommer snart att stå helt still
slutet att behöva vara ångestens träl.

Början är slutet av något annat.
Jag ska stämpla ut,
för min resa har snart stannat
och andetagen för alltid, har tagit slut.