Molnen dyker upp och ner under mig
som nyplockade bomullsknoppar på något osynligt bord.
Nyanserna av pastell orange och ljusa gula
i mängder för stora för att räknas
påminde mig mer om en sorglös barndom
än av det bistra öde jag höll på att drabbas av.

De där bläckblå sjöarna - hit och dit -
mitt bland de vintergröna granarna
som om målat över det obrutna landskapet
glittrar i de alltid sällsynta ljusstrålarna.
"Det är ingen dålig väg att gå... att sluta..."

Himlavalvet till vänster om mig fylls av
breda drag av makaber kvällsskymning, och
sprickorna mellan molnen genomsyrade
med det mörkaste skumt blodröda.
"Det finns inget jag kan göra..." tänkte jag, när
jag rasade genom luften som en pil.

"Färskplockat..." tänkte jag när jag blev
påmind om min befälhavare som hade
för vana att jubla för högt varje gång han
träffade ett fientligt flygplan med en LV-kanon:
"Jävlar! Nyplockad lök till dig!"