Stiger upp ur Metron's nedgång och sval oktoberluft möter mitt ansikte från underjorden. Tunnelbanestationen ligger mitt på platsen för de berömda katakomberna. På torget mitt emot, Place Denfert-Rochereau, köper jag en ros. Det är min födelsedag. Solen står lågt och bländar mig, när jag passerar övergångsstället till den västra ingången till Montparnassekyrkogården. Framme vid ingången sitter en karta över gravarna. Jag ska till Charles Baudelaire. Det har jag alltid velat, och vetat, att jag ska en vacker dag. Och det är mitt ärende till Paris den här hösten.

   Men graven är inte speciellt märkvärdig. Ingen utsmyckning att tala om. Jag lägger ned min röda ros framför hans namn. Som en hyllning och i samförstånd. Hans dikter har gett så mycket inspiration åt mig, så mycket av min egen känsla för svart humor och för dekadens har jag återfunnit i hans ord. När jag reser mig upp ser jag två turister närma sig. De frågar om de får ta ett kort, på den svartklädda flickan i sorg, omgiven av höstlöv vid sin släktings grav. Roande javisst, men också vackert på något sätt, så jag svarar: - Oui, ca va bien pour ame soeur!