Som ett litet sårat barn jag viker undan igen

kryper in i mitt skal

tittar ut lite i taget

så mycket jag orkar

åt gången

låter bubblan spricka lite långsamt då och då

barnet gråter dag som natt

tänker på sin far som aldrig kom

som aldrig fanns

vill inte och orkar inte bli

bortglömt igen