... ligg på sidan älskling du snarkar så...

... solskenet suckar ut och ler...

nattvakande tårfyllda ögon
sinnen som spänner kropp
svettlackande klibbigheter

tystnad utan ord eller tankar

dödsstöten i envetna frågorna

ihopsamlandet av sitt innersta
böljande hårsvall som faller av
strån trasslar in sig i tuggorna
hjärtat knyter sig tårarna faller
tystnaden möts i utsträckt hand

de små skålarna får tas fram nu
de stora har de inte råd att fylla
listorna skrivs med stor omsorg
dygnets timmar sniglar sig fram

mitt i allt detta ska vaskas guldkorn
skrattsalvor ska ringa frimodigt ändå
hjärtat skall bara slå där i bröstkorgen  
räkenskaperna ska betraktas vara goda
innehållet i preppkitet ska åter ses över

sedan skall det gå utför utan återvändo  
medan klistrade leenden skönjer hopp
krummheten ska sträcka sig stolt upp
så att ingen skall genomskåda hemlösa
känslor och tankar i en kropp som flytt

på en stig vandrar de bort ifrån allt detta
stegar ut ur en slags förtvivlans hemvist
skapar sorgedimma likt osynlig mantel
vinner mot goliat och undkommer fogden

hon är morgonens ro och han är nattens hot
när de byter sina positioner med varandra
exploderar deras hjärtan av insiktskavalkaden
sedan röjs sanningens grund och blottar lögnen

var morgon och var natt i lyckolandet
där pepparkakshästar galopperar glada
tystas skrik på hjälp med förskönade tweets
romantiserade delningar om livet på en pinne

det är inget vardagsgnäll utan undergångs sång...