Absolut ingenting

förvånade honom längre

utan sorglösheten blev helt enkelt

en del av livet

ett stadie som oåterkalleligen

var självförvållat

visst i ett ganska exklusivt

men självdestruktivt liv och leverne

men han satt nu där

med ett leende framför mig

helt utan någon som helst

ånger eller skuld

för det var nu

han skulle ta det sisa steget

så detta var nu dagen med stort D

dagen när han skulle lämna oss för gott

vår framtid hade varit en utopisk dröm

en dröm vi alla hade haft

och denna dröm var skapad

under andra omständigheter än de verkliga

i ett helt märkligt syntetiskt spel

där våra hjärnor skenade

och gav oss denna

inte allt för smickrande status

så det var trots allt en ny morgon

som nu infann sig

inte lika kall och fylld av oro

som tidigare dagar

nej för svaren de hade ju

låtit vänta på sig

men nu fanns de plötsligt där

på ett nästan naturligt sätt

men jag såg nu tydligt hans ryggtavla

hur han sakta försvann bort

stegen de var släntrande

på hans eget så där nonchalanta sätt

ja jag hörde hur han visslande

där han nu vandrade mot framtiden

en framtid som ju faktiskt

…aldrig kommer att komma

Copyright © AndLou