Där... långt inne i den lilla grottan under trädrötterna... nere i botten stod den lilla svampen. Ensam, ledsen och övergiven i en för den lilla svampen oändligt stor, ödslig, hotfull mörk och kall grottsal... och ekona från den lilla svampens rop dog bort mot de svarta stumma väggarna!

... en betraktare, en röst från utsidan, ett rop... "Hej!" ... en väntan på svar... "Hallå! Hej Du där nere?!" ... en viskning, ett sus i vinden som lyfte från grottan nådde betraktarens öron... en svag, varm vibration av förväntan, förvånad lycka höljd i en besvikelsens oro... ett svar gömt i viskningen... "Ser Du mig?"

Spända öron, höjda sinnen och betraktaren nimmer frågan som en susning i mörkret... "Ja, jag ser Dig!". Svaret är osäkert, som en reaktion på ett väsens beröring som finns där men ändå är förflyktigat. "Jag ser Dig, lilla svamp!... hur mår Du?"

Mörkret ändrar karaktär, grottsalens djupsvärta blir sammetsmatt mörker, mjukare, vänligare... livligare. Betraktaren får ett leende skänkt från från djupet, en skir kyss via en varm vindpust. "Nu känns det mycket bättre! Nu när jag vet att jag inte är ensam, att jag är sedd... och att Du bryr Dig". Lilla svampens ord omfamnar betraktaren, bjuds till en själarnas gemenskap.

"Du är aldrig ensam, vi är aldrig ensamma och mörkret är bara det vilande ljusets bädd!" Betraktaren fyller den mörka grottan med sin närhet, sin glädje. "Vi är ljuset, Du och jag, vi och alla som glöder i mörkren! Jag ser Dig!" Den lilla svampen fylls med liv, med ljus och glöder i mörkret för alla andra som famlar i andra mörker!