Vi pratade idag.
Två trasiga barn, barn till låsta människor.
Låsta människor som i sin tur en gång varit trasiga barn.

Vi började trevande.
Du sa att du hade tänkt.
Visst var det inte alltid rättvist att du fått så mycket skäll?
Att du inte fick göra sådant som andra fick?
Att reglerna inte alltid varit helt klara?
Du sa att du kände det som att du slog i spärrar.
Inte helt nådde ut i verkligheten. Alltid lite inhägnad och avskild.

Jag höll med dig och sa att jag kunde känna igen mig.
Att jag alltid känt mig lite parallell. Som att existera vid sidan av eller ovanpå det verkliga. Att se men aldrig riktigt röra vid det. Att aldrig riktigt vara en integrerad del.

Vi pratade om att stå framför låsta dörrar.
Fast det är inte riktigt sant.
Du pratade om din pappa och kallade honom för låst.
Att det inte gick att nå fram. Att du nog aldrig riktigt kommit honom nära.

Det var jag som började tänka på dörrar.
Jag såg bilden av en husfasad, väldigt vacker. Proper. Dörren såg nylackad ut.
Grön med mässingsplakett och dörrknackare, så målade jag upp den i mitt sinne. Jag såg dig stå där utanför, knackandes på dörren.
Men du blev inte insläppt.

Du knackade och knackade. Ropade och bad.
Hamrade med nävarna, riktade en spark mot dörren.
Sedan blev du stående.

Jag såg hur du betraktade fasaden, tog in så många detaljer du kunde.
Satte dig på trappan för att fundera.
Jag såg dig tänka ett slag för att sedan resa dig och gå.

När du kom tillbaka bar du ett stort knippe nycklar.
Jag såg dig ännu en gång stå vid dörren, beslutsam.
Du testade nyckel efter nyckel men ingen fungerade.
Mässingsplåten runt nyckelhålet blev ful och full av repor.

Allt detta utspelade sig i mitt inre medan du talade.
Du sa att du kommit till insikt. Till låsta människor finns inga nycklar.
Du kan inte ta dig in utan att vara inbjuden.

Du sa ”Till låsta människor finns inga nycklar. De måste öppna själva”
Din röst var stark när du sa det, ingen tvekan, ingen ilska eller sorg.
Ändå lät det så oerhört ledsamt.

Till låsta människor finns inga nycklar. ?
Tänk om man aldrig riktigt förstår hur låst man är?
Lever i instängdheten och dunklet fram tills döden.
Att man aldrig inser att det finns de som vill komma in?
Leva utan att vädra ut, ropa genom ett fönster.
Leva i isolerad ensamhet.

En dörr kan svälla, lås kan rosta.
Det som började som ett val blir ett fängelse.

Till låsta människor finns inga nycklar.
Kanske var det en frihet att få säga det högt.
Kanske blev din värd större.

Fingrar som skakande testat nyckel efter nyckel fick äntligen rätas ut.
Ögon fast riktade på den låsta dörren kunde nu blicka ut och se andra former,
andra hus. En Ovan blick, kisande och försiktig men fri.

Jag tror att du har rätt, i alla fall till dels.
Låsta människor är som låsta dörrar. Även om du bryter upp den och tar dig in så begår du ett övergrepp och ett brott.

En dörr som inte är din behöver du bli inbjuden att passera.
Att forcerar är ett inbrott men kan vissa inbrott vara bra?
Finns det något sådant som ett ädelt brott. Den utfattige som själ medicin för att bota en älskade, en dörr slås in för att rädda ett liv.

Är det själviskt eller ädelt att vilja bryta sig in, att vilja ha utrymme i någon annans låsta rum. Är det högmod att tro att det är en räddningsaktion över ett själviskt begär? Vad har vi rätt att kräva av någon som inte vill släppa oss in?
Så många frågor utan klara svar.

Men sorglig är den ändå, tanken på låsta människor och de som står utanför.