Minnesbilder av nästan hem.
Ett bildspel av ett, två, tre… tio nästan liv.
Jag är ur tiden.
Ur kroppen.
Vid sidan av linjen jag skulle följa.

Någon annan än den jag skulle,
Ville…
Kunde vara?
Bli.

Jag vaknar och vet inte alltid var jag är,
När jag är.
Vem jag är.

Ändå är jag alltid hemma.
Alltid på den plats där jag gick och la mig natten innan.
Min säng, mitt täcke.
Mitt nästan hem.

Jag kan komma på mig själv med att titta på mitt namn.
På dörren, skrivet på ett kuvert, i ett mail.
Jag förstår att det är jag,
Den kombination av bokstäver som ska påkalla min uppmärksamhet.
Ändå betyder det ingenting.
Bokstäver utan substans.

Jag somnar och önskar att denna gång ska jag vakna rätt.