Vårt ursprung

Jag kan ibland känna att jag inte passar in i den här världen och att det egentligen var meningen att jag skulle ha fötts i en annan epok. Jag hade säkert passat bättre in på 1700 talet då häst och vagn var i princip det enda transportmedlet och handskrivna brev var det enda sättet att kommunicera på för att överbrygga det fysiska avståndet. På den tiden vägde man orden noggrant och skrev med stor passion och innerlighet. Jag tror att man satte större värde på sina relationer än vad man gör idag. Då levde man också i små byar på landet där man utbytte redskap samt hjälptes åt med diverse sysslor. Jag tror att det var lättare att känna samhörighet och att man var en del av ett större sammanhang. Det var tydligt att var och en fyllde ett viktigt syfte.

Människor levde mer i symbios med naturen då man odlade sina egna grönsaker och spenderade mer tid utomhus i största allmänhet. På den tiden var också många en del av kyrkosamfundet där man förenades i sin tro på en högre kraft. I tron fann man styrka och tröst att ta sig igenom olika svårigheter och utmaningar i livet.

Man samlades också i hemmen eller runt lägereldar och berättade sagor och historier för varandra. Inte nog med att detta stärkte det egna självuttrycket och fördjupade relationerna sinsemellan, det slog även an en sträng av igenkänning hos var och en till följd av att man kunde relatera till de olika karaktärerna som det berättades om. Man kunde sätta historien i kontext till den egna livssituationen och hämta stöd och kraft i den. På detta sätt fick man också en en starkare tillit till sig själv och livet samt en ökad empatisk förmåga.
Faktum är att vår förmåga att kunna spegla oss i varandra och läsa av kroppsspråk och ansiktsmimik, har varit av avgörande betydelse för vår överlevnad som art, och vi är än idag beroende av den. I dagens samhälle där vi allt som oftast kommunicerar med varandra bakom dataskärmar så börjar vi tappa den förmågan.
Jag är även övertygad om att dessa samlingspunkter runt historieberättandet ökade kreativiten och problemlösningsförmågan vilket även förbättrade samarbetet mellan människor på sikt.

På många sätt lever vi idag ett liv som i grunden inte är naturligt för oss. Vi matar oss dagligen med en strid ström av information från olika håll utan att någonsin stanna upp och kontemplera över de olika intryck som vi exponeras för.
Då de flesta av de vägar som vi går på idag är asfalterade så får våra fötter sällan utsättas för ojämna underlag som stärker våra leder samt förbättrar vår balans och koordination. Vi får inte heller någon kontakt med jordenergin som är så viktig för vårt välbefinnande. Dessutom löper många gångvägar längs med tungt trafikerade bilvägar vilket belastar våra redan överstimulerade sinnen ännu mer.

Vi lever i mångt och mycket i ett indivualistiskt och självständighetsfixerat samhälle där fokuset ligger på det egna jaget och att förverkliga sig själv på olika sätt. Många av oss lever och verkar som om vi vore helt åtskilda från varandra trots att vi I själva verket är helt beroende av
varandra.

I samma stund som vi utvecklade en känsla av ett Jag så började vi separera oss själva från vår omgivning. Vi var inte längre en integrerad del av omvärlden utan upplevde oss snarare som separerade från den.
I takt med alla de besvikelser vi erfar av relationer i form av att vi blir avvisade eller kritiserade så förstärks även vår upplevelse av att vara isolerade fragment i förhållande till vår omgivning. Vi trycker undan vårt grundläggande behov av närhet och stöter bort delar av oss själva som vi har fått lära oss inte är accepterade av vår omgivning. Genom att vi fragmenterar oss själva på detta sätt så förstärks även vår upplevelse av ensamhet och isolering. Det vi upplever på insidan kommer även att återspegla sig på utsidan.

En av de vanligaste strategierna som vi använder oss av för att komma bort från känslan av ensamhet och isolering är att vi försöker ingjuta en känsla av Jag i de roller/titlar, händelser och materiella ting som vi omges av. Vi tror att vi Är alla dessa saker och allt det som de symboliserar för oss. Genom att identifiera oss med olika saker så gör vi oss även beroende av dem för vår känsla av egenvärde.

Istället för att bli beroende av former i det yttre så borde vi istället titta på vilka undertryckta behov dessa representerar. Genom att omfamna och integrera dessa behov i oss själva så stärker vi vår självkärlek. När vi vibrerar på den frekvensen så kommer den sändas ut till allt och alla i vår omgivning, så att den kärlek du känner inför dig själv kommer alla till gagn.

Vi lever idag i någon slags förnekelse av vår sanna natur och vårt ursprungliga behov av gemenskap och tillhörighet. Rent biologiskt har vi inte förändrats nämnvärt från våra förfäder på savannen vars överlevnad var helt och hållet beroende av att de höll ihop som grupp/flock. Det är dessa biologiska mekanismer i hjärnan som varnade oss för att inte vika av från flocken på savannen som idag varnar oss för att inte bete oss "olämpligt" inför andra då det kan innebära att vi blir utstötta ur gruppen. Vi har väl
alla någon gång upplevt ett starkt obehag för att tala inför andra. Det är också därför ensamhet kan resultera i ett enormt stresspåslag för oss eftersom den primitiva delen av vår hjärna uppfattar det som livsfarligt att hamna utanför flocken.

Många av oss lever karriärsdrivna liv ensamma i små lådor(lägenheter) staplade ovanpå varandra. Vi spenderar också större delen av tiden framför våra skärmar istället för att träffas fysiskt, detta oavsett om vi är hemma eller på jobbet. Vi stressar också från den ena aktiviteten till den andra utan att någonsin stanna upp och möta oss själva och varandra i vår sårbarhet och det vi faktiskt känner och upplever här och nu.
Den psykiska ohälsan är väl utbredd bland befolkningen och kryper också längre ner i åldrarna.

Många behandlar också andra utan respekt och som om de vore en handelsvara man bara kan byta ut när helst den anses utdaterad och förbrukad, eller av någon annan anledning inte fyller någon funktion längre.
Man beaktar inte vad konsekvensen av ens handlingar kan bli och hur de potentiellt kan påverka andra.
Med föregående mening refererar jag även till
nätmobbningen bland barn och vuxna.

Vi är inte isolerade fragment åtskilda från vår omvärld. Vi är i högsta grad en integrerad del av den.

Jag anser att vi står inför ett paradigmskifte och ett avgörande skede i mänsklighetens historia där vi kommer att bli tvungna att återknyta kontakten med vårt ursprung för att säkra människans evolution framåt.

Detta är inte en domedagsprofetia utan min avsikt med denna text är att skapa mer medvetenhet.
Jag tror på mänsklighetens förmåga att överkomma hinder i dess men för att detta ska ske så måste vi mobilisera våra krafter ihop och röra oss i en riktning som gynnar oss alla och de som kommer efter oss.