När man pratar om utbrändhet och utmattning i dess traditionella ordalag så syftar man i regel på den sortens utmattning som benämns vara ett direkt följdsymptom på en för hög arbetsbelastning på arbetsplatsen, och i vissa fall i kombination med en fullspäckad kalender på fritiden. Men det är sällan man faktiskt pratar om den utmattning som uppstår till följd av vantrivsel och understimulans på jobbet. Hur viktig känslan av meningsfullhet är för det allmänna välbefinnandet, och således även prestationsnivån på arbetet, har helt tagits ur ekvationen vid fastställningen av den officiella symptombilden för utbrändhet.
Det är dock ett faktum att många vantrivs på sina arbeten, och inte på grund av att de har för mycket att göra utan för att de har för mycket passivitetstid till följd av att arbetsuppgifterna de förväntas göra under en dag hinner bli klara långt före hemgång. Dessutom så upplevs arbetsuppgifterna oftast som monotona, repetitiva och rentav meningslösa, vilket inte lämnar något som helst utrymme för kreativitet eller nytänkande. Inte sällan sitter vi med blicken fastnaglad i en dataskärm långt ifrån närmaste fönster genom vilken utsikten består av gråa industribyggnader.

Människan är i grunden en kreativ varelse och att bli berövad det behovet under större delen av dagen är direkt själsdödande. Om man dessutom lägger till att många av dessa arbeten oftast är stillasittande så är det lätt att förstå att frustrationen lagras i kroppen vilket skapar en stagnation som stressar systemet och i förlängningen gör dig sjuk. Kroppen får inget naturligt utlopp för frustrationen genom fysisk aktivitet. Har du inte heller någon bra kontakt med dina kollegor så blir påfrestningen ännu större.
Det är allmänt känt att nära relationer och ett stabilt kontaktnät är en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa.
På många arbetsplatser så råder emellertid en slags outtalad tystnadskultur där man inte får gnälla eller klaga för att man då anses vara besvärlig och skapar oordning genom att rucka på de gängse rutinerna. Detta gör att man tenderar att undertrycka sin frustration ännu mer.
När du aldrig ges utrymmet att ventilera dina känslor och låter de flöda och passera igenom systemet så lagras de i din kropp och gör dig sjuk.

På många arbetsplatser förväntas man också vara bunden till att slaviskt följa ett strikt arbetsschema där det står angivet exakt vid vilka tidpunkter du ska sitta på din plats och när du ska gå på rast. Detta skapar en ofrihetskänsla hos många människor som suger livslusten ur dem.

När arbetet suger så pass mycket energi så finns det inte heller någon energi över till allt som man behöver ta itu med i tillvaron i övrigt. Livet blir en ständig kamp.
När tristessen blir för stor så har många av oss en tendens att bedöva våra sinnen genom att surfa på datorn eller mobilen, vilket hindrar oss från att tänka självständigt, dra våra egna slutsatser och följa vår egen sanning. Detta är ett effektivt sätt att hindra oss själva från att verkligen stanna upp, blicka inåt och reflektera
över vad vi verkligen känner i stunden. Detta för oss i sin tur ännu djupare ner i en ond spiral av att känna oss låsta och inte kunna bryta oss loss från situationen.

När en människa blir utmattad eller psykiskt sjuk
till följd av arbetet så kommer det alltid an till
individen själv att lösa problemet. Det blir extra tydligt när man går in på olika sidor på nätet där
man får ta del av olika förslag på hur Du själv ska bli bättre på att styra upp och organisera dina arbetsuppgifter. Man lägger också stor vikt vid hur Du själv kan snabba på processen att
återgå till arbetet från en sjukskrivning.

Samhället tycks helt sakna självrannsakan och självinsikt. För att vi ska kunna få bukt på den psykiska ohälsan så måste vi våga se över hela vårt samhällssystem och söka roten till problemet där. Men av någon anledning så väljer vi att inte kännas vid det för allt handlar bara om att individen ska anpassas till samhället/systemet och inte att samhället ska anpassas till individen.

Egentligen så grundläggs allt detta redan i unga år. Allt sedan du börjar gå i skolan så stöps du in i en viss form för att passa in i den förutbestämda mallen. Du blir förpassad till skolbänken där du förväntas sitta lugnt och stilla och lyssna på någon som står framme vid katedern och mässar om gamla kungar och drottningar. Detta samtidigt som din kropp växer och utvecklas och du längtar efter att få röra på dig och utforska saker på ditt eget sätt och i din egen takt. Klarar du då inte av att sälla dig till ledet och leva upp till skolans förväntningar så klassas du som besvärlig och blir inte sällan stämplad med en bokstavsdiagnos. Mestadelen av fokuset läggs på den enskildes brister och svagheter istället för att lyfta upp dennes styrkor och talanger. Redan där så undergräver man alltså barnens kreativitet och skaparglädje.

När du sedan kommer upp till gymnasiet och
ska få hjälp med att sålla bland alla yrkesval så får du veta att det i princip bara finns två vägar att gå och det är att börja plugga på högskola eller att söka något av alla de jobb som endast kräver gymnasieutbildning. Men eftersom du är enormt skoltrött och den utbildning du vill söka till kräver behörighet i Matte B, som dessutom är det ämnet du tycker är allra tråkigast, så beslutar du dig för att söka ett jobb istället. Du hittar då ett jobb som du vantrivs på och där du blir kvar i 5-10 års tid.
Efter år av utmattning så lyckas du ändå till slut att uppamma tillräckligt mycket energi till att påbörja processen att byta jobb. Det är då du kommer över en mycket intressant utbildning som inte kräver någon särskild behörighet. Dock är den inte CSN berättigad utan helt egenfinansierad. Du väljer att påbörja utbildningen och tar tjänstledigt från arbetet eftersom du behöver lägga allt fokus och all energi på dina studier. Du kämpar på med studierna i din egen takt men märker med tiden att ekonomin blir allt lidande då du inte får in någon inkomst. Till slut ser du inget annat alternativ än att gå tillbaka till det jobbet som du vantrivs på för att säkra upp din ekonomi.

Det blir allt tydligare för mig att samhället inte
främjar människors kreativitet. Man snarare undergräver människors förmåga att vara nyskapande och tänka fritt utanför de givna mallarna. Samhällssystemet är i mångt och mycket skapat för att hålla oss fångna i ekorrhjulet. Rävsaxar är utplacerade här och var i syfte att förhindra människor från att följa sina drömmar och förverkliga sin kreativa potential.

Hade man verkligen velat främja människors kreativitet så hade man också skapat de rätta förutsättningarna för det, men som det ser ut i dagsläget så är den kreativa friheten i mångt
och mycket en pengafråga snarare än en allmän rättighet. Frågan är om vi ska låta det få fortsätta vara så på bekostnad av människors hälsa.

Jag undrar vad som kommer att hända med den fortsatta samhällsutvecklingen om människor inte ges utrymme att få vara kreativa.
Är det inte just på grund av den kreativa
utkraften hos oss människor som samhället har gått framåt och utvecklats genom historien?