det är att stå ensam på den milsvida, vidöppna prärien
med bara vägkorsning, skugga och benknotor som sällskap



det är att vägra gå mot det håll skuggan lutar, pekar
att låta den vänta, tröttna, falla in och tillbaka upp in i mig



det är att låta solnedgångens strålar slå rakt igenom
hjärtat, den röda solens strålar genom det röda



det är att glöda som ett segel, fyllas av vinden
att låta händer ta eld, bötfälla blommor, brinna upp



det är att mitt i dikten gå
upp
i rök