I början av tågets resa iakttar jag människorna snett framför mig.

De sitter ensamma på varsin rad, fast ändå i linje. Bredvid fönstret av ständig imma oavsett årstid.

De har ansiktena i tågets färdriktning. De är så lika på ett märkligt sätt.

Tittar ner på mina händer, ser åldrandet som ändå går att dölja i ett par handskar.

Men de här kan inte dölja vad jag plötsligt inser.

Det är den ohyggliga farten på tåget som talar om vad som sker.

Det är en generation på varsin rad.

Den yngsta först. Det är en och samma person från den första bänkraden till den sista.

Farten skapar en vind av själen som går att se som en lotion av ett för andra osynligt åldrande.

Det grånar i raderna, skratten blandas med gråt och tårarnas fåror fylls.

De kan bara se framför sig fast det sker så nära och påtagligt.

Ingen reflekterar när konduktören bara löser en biljett.