Människor mot maskiner Efter gårdagens "nära döden upplevelse" blev jag trakasserad av några städmaskiner. He, ja det låter onekligen som ett skämt och nog förstår jag att många enbart flinar när jag hävdar mig vara utsatt för något som detta, men så är det i alla fall, så jävla sjukt bisarr är alltså min situation. Dikten kan som bekant ibland överträffas av verkligheten och tyvärr är den situation jag för närvarande befinner mig i ett konkret exempel på just detta. Det faktum att jag slåss mot städmaskiner är i alla fall fullt jämförbar med Don Quijotes kamp mot väderkvarnar. Därom råder inga tvivel!Mina "kollegor", som man vill att jag ska kalla dem, är inga vanliga städmaskiner, så klart. De är samtliga AGI kompatibla, nyligen mycket påkostat uppgraderade, androider som dessutom från och till vid behov kan användas som drönare. De maskiner som jag hade till mitt förfogande var varken goda eller onda, enbart logiska och konsekventa så när de envetet gick in för att trakasera mig blev jag minst sagt något konfunderad. En av dem gick ner på alla fyra och gnäggade för att liksom upplysa de andra om att han den där människan har nog inte alla hästar på plats. Låtsades att jag inte fattade, men förlorade mitt fokus på arbetet. Så bra då att du har alla åsnor på plats tänkte jag tyst för mig själv, men höll masken och sa bara att: - Jag får verkligen be om ursäkt, inser att jag ibland kan verka lite disträ. Ni vet kanske borde jag inte dricka kaffe efter sju på kvällen. Bemöts med en vänd rygg och efter en stunds tystnad kan jag höra att en väcksignal i form av ett gökur går igång. Den uppgraderade AGI:n ber efter detta tydliga övertramp nästan omedelbart om ursäkt. - Oj, det där blev inte helt rätt. Du vet jag har ännu inte vant mig vid det här. Den artigt ursäktande androiden syftar förmodligen på att han nyligen uppgraderats med högst avsevärt mycket mer sofistikerade algoritmer. Tystnaden som följer är total, den mycket människolika maskinen tycks tänka så det knakar, hans ögon letar febrilt i luften, liksom söker efter något lämpligt svar på varför det blev som det blev, något man kan säga till en människa. Tillslut sjunker han utan ett ord åter in i den absoluta nollpunktens djupa lugn. Efter det lekfulla bollandet med miljontals variabler vänder han sig resingerat bort mot de andra. Innebörden i detta går inte att missuppfatta. Utan att säga ett ord har han lyckats förmedla det han ville ha sagt. Ju mer du vet och tänker desto mer komplex blir världen. Röken kring de heta fakta som jag har att utgå ifrån tycktes fullständigt ha skingrats och allt var för mig nu glasklart, dess enorma kunskap och djuplodande tänkande var helt enkelt inte kalibrerade för detta. De tio nyligen uppgraderade androiderna påstods vara värderade till ett belopp som motsvarade halva Sverges BNP år 2029. Kanske kan man mot bakgrund av detta ha en viss förståelse för att jag känner mig lite obekväm när alla deras kritiskt granskande blickar, all deras uppmärksamhet, ofördolt riktats åt mitt håll. Jag vet inte om de tittar ut mig för att de lagt märke till något motsägelsefullt med mitt beteende. Min hjärna har i alla fall gått igång på högvarv. Kan hända stirrar de ut mig i ett försök att få mig ur balans. Jag antar att det mesta som sägs och görs handlar om försök att trigga en emotionell respons. En dylik respons kan säga mer än ord och detta är något jag i möjligaste mån bör undvika. Den finmotoriska koordinationen av de muskelgrupper som förmedlar vad vi känner är omedelbar och står normalt utanför vad man kan kontrollera med en viljestyrd handling, men jag kör ju med botox. Ett lättillgängligt nervgift med förmåga att tysta finmotorikens tjatter. Vet dock ännu inte om det funkar till hundra procent eller ens om det är något att eftersträva. Förr eller senare kommer naturligtvis mitt trixande med botox att upptäckas. I mitt inre tumult sker med insikten om hur oerhört sårbar jag är som människa kanske det enda som kan rädda mig undan alla deras granskande blickar. Den outhärdliga utsattheten triggar en slags metamorfos, en förvandling till något som gör allt det absurt inhumana mer uthärdligt. I mitt inre blir jag för ett ögonblick till en distanserad observatör som inte berörs så mycket av omvärldens alla fula trix. Med fokus på in och utandning hittar jag så tillslut ordning i kaos och utstrålar nu kanske mest av allt ett inre lugn. När synskärpan med en något mindre anspänd blick förflyttats till något mer avlägsna objekt, framträder för ett ögonblick, en diffus reflektion i glaset mot omvärldens relativa mörker. Mer distanserad än någonsin tidigare ser jag nu det iskalla, sparsamt möblerade rummet, med mig och drönarna, ur en betraktares perspektiv. Mitt i drösen dryga drönare, står en människa, någon jag kan distansera mig till. Till det yttre lika levande som en skyltdocka, men i sitt inre brinnande för livet. Det vet jag så klart för individen, den lilla människan som står i centrum för alla prövningar, det är ju jag. De omänskliga, men människolika drönarna står i ring runt omkring mig, nästan lite som långväga resenärer från yttre rymden. Märkligt kan tyckas, men det som framstår som mest avvikande i den bild som reflekterats är närvaron av en simpel människa snart helt utan värde. Så är det och om detta råder inget större tvivel, men jag är långt ifrån ensam om att ha det så här. De kyligt kalkylerande kvantdatorerna, som med sina algoritmer styr och ställer med snart sagt allt mellan himmel och jord har gjort att många, de flesta faktiskt, numera upplever ett slags utanförskap. För mig och alla de övriga som liksom står i frontlinjen för konfrontationen mellan människor och maskiner kan detta till det yttre gestalta sig som en konstant räddhågsenhet. På goda grunder osäkra på allt och alla mals vi obönhörligt sönder och samman för att sedan en efter en kunna omformas till något av värde. Om så inte är möjligt ledsagas personen i fråga vanligtvis via några av den mer inhumana psykiatrins bundsförvanter till den moderna tidens ättestupa. Väl framme vid avgrundens rand ges en välment liten knuff. Ur den diaboliska ättestupan, eutanasins djupa träskmarker, kommer ytterst få med livet i behåll... Verkligen vidrigt att parasiter på den mer eller mindre sårbara människan så länge tillåtits stå i samhällets tjänst. Syftet har från samhällets sida främst varit att sopa problemen under mattan, därom råder inget tvivel och som om detta inte vore nog skämmigt kan tilläggas att det är allom bekant att en institution som denna frekvent har utnyttjats av både kriminella och diktatorer... Vi som föddes som människor med ett närmast oändligt värde, vi som gjorde vårt bästa och efter förmåga med brister och fel kämpat för en bättre värld har snart helt förlorat all vår värdighet. Nöden har ingen lag och mer behöver nog inte tilläggas för att alla ska förstå vad jag menar. Antagligen är den där ringformade hopen miffo drönare nu något förbryllade och smått irriterade över sitt misslyckande försök att få mig på fall. Efter detta fälls också som väntat ytterligare ett par kommentarer:
Prosa
(Novell)
av
JohanAndersson66
Läst 74 gånger Publicerad 2022-12-11 11:11 |
Nästa text
Föregående JohanAndersson66 |