Hur oturligt är det inte?
I bittra vindar?
Men blötte mitt damm
i en tröst av löskefolk
Där döden skänkes
den som livet blivit för dyrt
Sången av att stå ut,
dödsvaken under grollnätter

I tron att jag skulle frysa
först i dödsrikes köld,
i gravmyllans bädd
Först när livet inte längre höll
och förde mig i flykt,
under lagd sten och jord

Men hur oturligt,
att vi alla är här
Där jag dog i mina drömmar,
dit jag aldrig tar mig ut
Skuggors rike
där ingen längre har en skugga att kasta eller fly
och sett att livet
enbart var dödens täcke
Hur oturligt... att vi alla är här