när molnen sveper förbi
då det inte finns något
mer att tro på

då hjärtslagen mister sin kraft
finns verkligheten påtaglig som
en kofta

i det lever vi i

greppar tag om det som inte kan omfamnas

vi reser, om ändå så kort
andetag i vakuumet

ser på händerna
de talar ett bibliskt språk

där finns ord
lika obegripliga som mig

jag dör inte av det här
det är blott rispor
i min hud