... jag satt och tog en fika
vid ett fönsterbord
på restaurangen vid Universums ände 
med en cigg, block och penna
tankfullt blickande ut
i det oändliga
allt emedan 
alla stjärnor
fattiga och rika
drar sig hastigt samman
inför alltings revolverande slut ...

... Lite tankspritt nyfiket 
fylld av en förunderligt
välbekant känsla av 
förväntan 
inför det jag redan sedan tidigare
vet när, hur och varför
men också att det faktiskt hände ...

... som nu är åter hända
obevekligt skall ...

- Tar en liten smutt på mitt kaffe
och drar njutningsfullt ett bloss på min cigg
Kikar på klockan och ser att det strax är tid
för alltings slutgiltiga förfall ...

- Det ögonblick då hela vår historia
och alla såväl skrivna 
som ännu oskrivna sagor
utan några undantag
just här och nu, denna dag
är helt och fullt absolut fullständigt All ...

- Intill nästa gång jag åter sitter där
och ser på hur, när och varför det åter  hände ...

För var gång lite lugnare i sinnet
då såväl den medvetna 
som den omedvetna 
delen av mitt minne
vet att det var här och nu 
som tiden och allting annat 
imploderade i ett otroligt 
imponerande sammandrag
av oändligheten
som om tiden stannat ...

... alldeles i ögonblicket
innan allting upphört och tagit slut ...

- Bara för att strax efteråt
bortom allt skratt och gråt
banga ut
i en lika imponerande
som fascinerande
oändligt expanderande
oväntad explosion ...

... Den tysta drivande
ständigt lika springande punkten i tillvaron,
jag så ofta brukar tala om ...

Men här vid Universums ände
där allting gång på gång
lika ständigt händer
såsom det under tidernas 
revolverande livscykler
redan tidigare hände
och jämväl
varje gång så ock åter
kommer att hända
när den tid jag bevittnar
så som  den som just här och nu börjar om
åter når sitt absoluta slut ...

- Och allting
inklusive den rådande situationen
till synes återgår till
att bli till nästan precis detsamma 
det en gång
så många gånger tidigare
redan varit förut ...