jag har vandrat på min väg redan i från början  så

full av glädje och skratt i från min ungdom men

med tiden och min medvetenhet så kom kärleken 

och tjejer in i mitt liv det var en fantatisk del av 

mitt liv det var så mycket som hände inom mej

och som öppnades för första gången som jag burit 

på men inte viste fanns förens jag blev berörd eller 

som när jag öppnade mitt hjärta och fick det att slå

för första gången första kyssen ja allt som berör

kärleken känslan ut av att somna med någon känslan 

att få vakna med någon och känna dofften i från hennes

hår och smeka handen igenom det men jag glömmer heller 

aldrig den första gången jag blev sårad bränd och annat som 

gör så ont när man fylls av svek och sorg av någon man älskat 

så starkt hur kunde det vända till det här hur kunde allt det 

vackra ljus bli så mörkt jag glömmer aldrig känslorna jag uppleft 

för första gången det är dom som har skrämnt mej och gjort det 

svårare för varje gång när man går in i ett nytt förhållande jag är 

så rädd att det ska händ mej igen och med tiden sackta förstör allt 

igen och igen allt går bra så länge man är nykär men med tiden blir 

allt en grå vardag och man slutar vara varandra till lags och man

känner en förändring hos en partner som kan vara skrämande i mitt 

fall har det varit så allt bara rasr som man byggt upp som ett pussel 

bit för bit och man börjar förtränga och försluta känslor för dom gör 

för ont att leva med och att ta i och man försöker få något omöjligt att 

funka man springer efter och försöker att lappa i hopp något som inte 

finns kvar längre för att få det att funka måste man vara två som kämpar

inte en jag glömmer aldrig första gången jag möte någon jag älskade inte 

heller när jag blev lämnad av någon som till slut inte brydde sej om mina 

känslor ensamheten jag lever med nu kanske inte är så dum men jag saknar 

värmen och energin och glädjen som fanns i mitt liv då jag var älskad och 

älskade någon nu när jag sitter här i mörkret ensam kontrasten är stor