jag har tusen fantasier om dig som ligger och kokar,
som väntar på att få skapas,
finnas till.
jag har dem i en kammare med järnlås
det knackas och skriks där inifrån.
Jag ignorerar.
De tystnar.
De tystnar för de fattar.
De fattar att de aldrig kommer få leva.
De kommer aldrig få utvecklas till drömmar, till verklighet.
så jag kväver dem tillsammans med mina känslor.

Tills du blir sårbar.
Tills du berättar om din kammare med ångest som du inte kan öppna för då skulle du gå under. Ibland hittar den lönndörrar ut och du står hjälplös tills du fångar den igen.
Jag önskar jag kunde få ta hand om den ett tag så du fick
vila. andas. leva.

Du är inte en hemsk person. Du är mänsklig.