Hjärtat talar i öppna gåtor, sorgen ömmar över det som en gång var jag. Växer i takt med giftet som förgrenas i mitt rotfäste, jag är inte längre jag. Jag var en gång en människa som andades luft, som talade i gåtor och viskande namn.

Jag kan inte längre gå på stadiga ben, jorden faller som aska när jag vänder mig. Bakom mig finns den jag förlorat, jag kan höra hon skrika. Men ekot av mina egna gåtor står mig vilsekommen, om jag förlitar på min röst, kommer jag då se?

När jag tar ett steg framåt kliver jag längre från henne, jag vill bara hinna ikapp. Jag vill nå henne innan allt återgår till stoft, jag vill bli en människa som andas luft igen.