Som medborgare i ett demokratiskt land är jag tacksam över de långtgående fri-och rättigheter som generationer före min kämpat sig till. Jag vet att våra grundlagar tillåter att jag till exempel säger och skriver vad som faller mig in.

Däremot finns inget krav i grundlagarna att jag måste häva ur mig elakheter eller på annat sätt agera kränkande mot enskilda personer eller mot miljontals utövare av någon av våra världsreligioner för att in absurdum utnyttja mina rättigheter. Religionsfrihet är också en självklar del i en demokrati.

Det är viktigt att värna yttrandefriheten utan att för den skull vara vårdslös, gränslös och respektlös. Sveriges grundlagar tillåter mig, en husbehovstroende, att provocera, håna och smäda andra trosutövare genom att bränna deras heliga skrifter eller karikera deras profeter. Därtill kan jag som utövare av mina demokratiska fri- och rättigheter få skydd av polismakten, om någon till äventyrs skulle ifrågasätta mitt omdöme och försöka hindra mig.

Det är inte helt lätt ens för en infödd i majoritetsbefolkningen att begripa vitsen med att offentligt turnera som koranbrännare. Ännu svårare torde det vara för landets minoriteter, ofta med ursprung i auktoritära samhällssystem med stark religiositet.

Att leva i ett land där demokratiska fri- och rättigheter ses som självklara är få förunnat. Med sådana levnadsförmåner borde det också finnas självklara skyldigheter att bruka dessa fri- och rättigheter med viss finess inom anständighetens ram. I annat fall är risken överhängande att man hamnar i ett destruktivt missbruk av demokratin.

För övrigt visar de så kallade samtalen mellan Sverige och Turkiet i NATO-frågan hur svårt det är att på djupet skapa förståelse för varandras olika syn på grundläggande värderingar.

Liknande svårigheter visar sig i vårt eget nationella integrationsprojekt, som mer tycks handla om retorik än om praktik, som mer tycks handla om ensidig anpassning än om ömsesidig förståelse, som mer tycks handla om att hävda rätten att bränna heliga skrifter än om att avstå samma rätt i respekt för grannens trosutövning.

Kommer statsråd i den svenska regeringen med skärpa fortsätta försvara det absurda utnyttjandet av våra fri- och rättigheter när en docka föreställande Ulf Kristersson hängs upp och ner på Sergels torg eller när Bibeln eller Sveriges Rikes Lag bränns på en landsomfattande turné under rejält tilltaget skattefinansierat polisskydd?

Kommer det att finnas skillnader hos såväl rättsväsendet som allmänheten i hur grundlagen tolkas beroende på vem som utnyttjar den och vem eller vad som blir föremål för den grundlagsskyddade aktionen?

Kommer Finland att bli NATO-medlem långt före oss på grund av geografiskt och historiskt betingad vaksamhet österut, som i sin tur kan ha lett till en fördjupad sammanhållning i landet samt en både nationell och individuell färdighetsträning i eftertänksamhet och konsekvenstänkande, två ytterst värdefulla förmågor att besitta för att undvika omvärldens förakt?