Redan vid infarten till återvinningsstationen skymtade jag honom. Han var i färd med att söka vad som tidigare brukats av andra. Till sin hjälp hade han något som liknade en metallstav, vilken han kraftfullt plöjde runt med i containern för plast.

Just till densamma hade jag tänkt styra mina steg. I ett försök att städa i uthusen prioriterades i dag utrensning av gammal plast i olika färger och olika storlekar. Större delen av bilens lastutrymme behövdes för att packa vad som inte längre ansågs vara nödvändigt och bra att ha.

Efter att ha stannat bilen och plockat ur det återvinningsbara skräpet, tittade jag åter bort mot kaststället. Nu syntes bara underkroppen på den sökande. Resten av honom var tillsammans med hjälpmedlet inne i containern, den jag ämnade leverera i.

Som tur var fanns öppningar på två av containerns sidor, så vi slapp vänta på varandra i våra motsatta ärenden. I stället opererade vi på varsin sida, han på den ena med fokus på att hitta, jag på den andra med fokus på att kasta, men mjukt och försiktigt till vänster i öppningen för att inte skada den andre, till höger, han som inte hade något att kasta, han som då kunde kallas kastlös, men, som till synes levde på hoppet, alltså långt ifrån hopplös.