I ett av många uppdrag som vikarie på vuxenutbildningen hade jag en torsdagsmorgon i maj förmånen att träffa en mindre grupp elever från fyra världsdelar.
Resten av klassen var fördelad på praktik och yrkesinriktade utbildningar.
Kvar till mig och min planering stod så den resterande tredjedelen till förfogande.
Efter att ha samlat spillrorna av den månghövdade klassen så nära varandra och mig som möjligt i det för dagen alldeles för stora klassrummet, inleddes en av de mest intressanta och informativa lektioner jag aldrig förberett.
Under halvannan timme berördes muntligen och via kroppsspråk ämnen som traditioner, högtider, bröllopsfester, vardagssysslor och helgstämning med eller utan hijab, jämställdhet förr och nu i olika länder, kulturmöten och kulturkrockar.
Denna torsdagsmorgon kännetecknades andan i rummet av respekt, hänsyn, försök till förståelse trots olika bakgrund, skratt, förlägenhet, nyfikna frågor trots språkförbistring, men framför allt av en tyst och ömsesidig acceptans mellan människor på samma plats under en gemensam stund på jorden.
Efter rasten återgick vi till ordningen och dagens planering. Emellanåt möttes våra blickar. Det kändes som att vi nått ökad förståelse för varandras världar, även om avståndet inte mätbart hade minskat till full förståelse av det svenska språkets snåriga grammatik och den olikartade stavningen av sje-ljudet. För ett och samma ljud har vi under tidens gång lyckats skapa många olika stavningsvarianter, ett tjugotal relativt vanliga, men över 60 stycken har påträffats.
Frågan är hur många i den breda svenska allmänheten som är självlysande stjärnor inom dessa genrer och hur många som nonchalerar och negligerar, det vill säga fullständigt skiter i, skillnaden mellan stjäl, skäl och själ.