Han sågs i ett av dagens nyhetsinslag.
Tårarna rann ohejdat nerför hans tolvåriga kinder.
De närmaste omgivningarna var sönderbombade och mitt bland rykande ruiner satt han ensam och utelämnad.
Han berättade att igår hade han lekt och spelat fotboll med sina släktingar och jämnåriga kamrater. I dag var det bara han kvar. De andra hade dödats i ett av alla urskillningslösa och meningslösa bombanfall mot hans hemland.
Han bad sin gud om hjälp med att sörja för de dödade vännerna och om hjälp med att trösta de ännu levande anhöriga. Han önskade inget för egen del. Hans bön var alltigenom osjälvisk.
Nu några timmar senare vet vi inte om han lever. Hans gud kanske inte kan rädda honom heller. De som bombade sönder hans hemort och dödade hans nära och kära bad troligtvis till sin gud om framgång på slagfältet.
Jag undrar om flera gudar strider mot varandra på liknande sätt som de rättrogna på jorden krigar eller om det är en enda gud som vänder kappan efter den vind som för tillfället blåser starkast.
Särskilt gudomlig kan dock inte förintelse betraktas, oavsett om den är historisk eller dagsaktuell.
Han som satt ensam, övergiven och sorgsen i nyhetsinslaget behöver nog mycket mentalt stöd för att inte fastna i tankar på hämnd enligt det uråldriga talesätt som tycks vara aktuellt århundrade efter århundrade: ”Öga för öga och tand för tand”.
Frågan är var i hela världen sådant stöd kan erbjudas.