Det gör så jävla ont.
Och det är tungt att gå runt och bära på.
Som om det gör ännu ondare bara för att man måste bära runt på det. Som om bärandet i sig förvärrar.

Jag såg någon komma bakom mig, långt bakom mig.
Någon i svart.
Jag tänkte på mamma.
Det är kanske mamma som kommer.
Vad bra om hon hade kommit nu.
Om hon hade kunnat ta en del av vad som är jag och bära det tillsammans med mig.
Vad bra om bördan kunde omfördelas.

Tjejen sprang förbi. En löpare.
Senare mötte jag henne igen, när hon vänt om.
Då tittade hon rakt på mig, ögonen, rakt på mig, och log.
Hon såg så glad ut. Fri.

Tanken att någon kunde vara där,
när jag var här. Här med mitt.

Och jag ville bara lägga mig rakt på åkern och önska att det här var bra nog. Önska att det kunde sluta här, samtidigt som det nya kunde börja. För kan inte det nya (bara) ta och börja.

Jag vet inte om den initiala längtan egentligen var att bli räddad.
Skulle jag bli räddad hade det inneburit en viss mängd passivitet.
Jag är inte säker på att det är det jag hade velat.
Jag antar att jag mest ville veta riktningen framåt.
Vart är framåt?

Kom och tänka på det där bibelcitatet jag hörde.
Song of Solomon, 2:15
Catch for us the foxes, the little foxes that ruin the vineyards,
our vineyards that are in bloom.
Och jag försökte bränna mig på brännässlor,
men det var inga som ville brännas idag.

Jag kom till en kyrka. Den var vit.
Jag har alltid älskat vita kyrkor.
Jag tänkte att jag går inte till kyrkogården för det tar alltid så mycket kraft från mig.
Men efter att ha läst en kort text om Jesus gick jag dit ändå.
Och jag såg att gamla människor låg där.
Jag såg en äldre man och hans fru, hon hade dött vid 24 års ålder.

Sen stod jag plötsligt framför en grav med bara ett namn.
Ett förnamn på en kvinna som var lika gammal som jag.
Jag undrade om någon ville säga mig något,
försökte säga mig något,
att ödsla inte tid med allt det här när du kan leva.
Men så undrade jag,
sedan när skulle det här ha varit ett val?