Inte så mycket en dröm,
som en dimma
Suddig
Tänkt att det var så det skulle bli
En yrsel och ett avdomnande
Ett liv – även det
(Kan jag beskylla kroppen för båda
eller är det också mitt fel nu igen?)

Han kom ut och pratade med mig idag
Paniken måste varit synlig
Men han var avslappnad. Naturlig och lugn
Det är han alltid
Jag sa att jag tänkt på det där han sa för några veckor sedan
Det där om tempot och takten i livet
Jag behövde få ur mig det
Som någon sorts försäkran om att även en trög hjärna – min – skulle hänga med på noterna till slut
(Här tar jag ingenting för givet)

Det var efter att han hade fått ur mig lite av det värsta av min stumhet
Han sa att det där gör väl ingenting,
vem bryr sig?
Jag sa: Jag.
Jag minns inte vad hans svar var på det
Han rökte klart sin cigarett och efter ett tag gick in
Men först en försäkran om det viktigaste
(Inte heller det tar jag för givet)

Och jag fick sällskap av en vän
Hon följde mig nästan hela vägen
Vi stannade och tittade på biorepertoaren och drog fåniga dåliga skämt om droger och action
Hon skrattade så högt att halva stan kunde höra
Som om allt var precis som vanligt
Precis så som det ska va’
(Jag vill ta det för givet)

Kvinnan i luren sa Blir det värre, händer det igen, åk genast in till akuten
Och tanken slog mig, först en gång, sen en till och sen en till
Och nu bara sitter den där
Tanken
Fast
(Den sitter – får jag ta den för given?)

Om jag inte åker till akuten,
vad händer då?
Och hur snabbt skulle det kunna vara avklarat?
I vilken takt och i vilket tempo?
Och hur lyder noterna på vilka jag ska hänga med?

En avdomnad person, med obefintliga tankar och funderingar
Kanske är det så det är ändå,
så det blev (till slut)
En lättnad och ett privilegium
jag aldrig
kommer att ta
för givet