Du sa nåt om smärta
Men jag har glömt det nu

Jag bad aldrig om din hand
Inte heller livet
Det är den initiala känslan av förlust jag omöjligt kan skaka av mig
Och jag
finns inte mer

Du sa nåt om känslor. Rädslor?
Men jag har glömt det nu

Värdet i vissheten
Du trampar snett, jag hämtar eld
Det är luften som får bära

Du sa att det är så mycket som saknar mening
Det saknas – helt enkelt – ett värde i att förstå
Jag sa Mmm och Jasså, hurdå?
Som om dina tankar inte var mina
Som om jag falskt bara tittade på

Jag lyftes upp ur dimman
Och där stod du
Klar
En blick, och så ljuset
Alltid ljuset
Det var början på allt det där som var nu

Jag sa senare att jag behövde din förståelse
Du rättade mig och sa Förståelse
har du bara nytta av i viss väderlek
Det är ett helvete att skaka av sig den när den väl landar
Och lika tungt som klaustrofobiskt att sjunka in i själv

Ett löfte, och jag är ensam här
Jag är i framtidens nu
Där
Jag aldrig trodde jag skulle hamna
Skulle lyckas

Och med ett knapptryck, en vinkning
Kan jag radera alla spår efter dig
Med en tablett, en droppe
Förråder jag dig i en blinkning

Du sprang? Och jag bad dig aldrig men du lyfte mig upp
Kastade loss
Och siktade
Fel
Men likväl, siktade

Och när förtroenden begravs i resterna av det som var
Då känns ingenting längre särskilt viktigt

Men du lever. Du lär. Så grattis!
Lika osynk med mig som med publiken
Det var det där med förståelsen
Ta ut riktning för alla oss andra att följa!
Vi som inte besitter den
Vi behöver din hjälp!
Att tro och tro och tro
För det här handlar mer bara om en gissning

Din förvirring klär dig, och jag är lugn
Njuter av en annan luft, ett annat landskap
Har aldrig hamnat här
Sen dess
Har aldrig hamnat här
Förrän nu

Du log och bad mig upprepa något fånigt jag sagt förut
Något till synes obetydligt, en struntsak i vardagen
Du frågade om jag visste vad det innebar
Att leva med den skräcken
Tyngden
Du log
Log!
Från ingenstans
Och fortsatte halta fram
In i dimman
Och bort från mig
Vad som helst
Bara det är bort från mig