Du andas,
och jag har ont.
Väntar på explosionen.
Det smärtar i bröstet, spänner.
Känns på ett sätt jag aldrig trott varit möjligt.
Smärtan drar och trycker, pulserar, kommer och går i vågor.
Är kontinuerlig, alltid konstant.
Undvikande, så jävla direkt.

Den lever fritt i mitt inre och aldrig har det känts så här.
Aldrig har det gjort så här ont.

Hur kan jag då inte veta var den börjar eller tar slut?
Hur kan den vara så vag, men ändå så direkt, så grym?

Jag lyckas ta några steg till,
sen måste jag stanna.
Andas.
Försöka klara av.
Måste ta paus.
Måste klara av.

Står utanför museet.
Cyklisterna cyklar förbi.
Hem från jobben.
Hem till något annat.

Hjulen på skateboardarna möter marken i ett ständigt dunk, dunk, dunk.
Bakgrundsmusiken som förr var min tystnad.
Överallt rörelse, överallt liv.

Snälla, håll mig i handen.
Det sa jag inte, men ville.

Snälla, tyng ner mina axlar med dina händer.
För om inte det här är verkligt, så vill jag känna något som är.

Snälla, säg att min dos är förbrukad.
Säg att min verklighet är fri.

Men ingenting hjälper, ingenting släpper,
så jag fortsätter att gå.
Sprängas kan man göra ändå.
I rörelse, i stillhet.

Jag vill inte. Minns det!
Jag kan inte ta det här ifrån mig.
Du kan bara andas och stå bredvid.
Men minns mina ambitioner, min önskan om att vara fri.