Hon finns. Och jag finns. Ibland finns vi till i samma rum. Med minnet som har satt sig för att vila.

”Hej, det var länge sen”, säger hon. Jag ler. Hon ler. Hon kramar om mig. Jag känner hennes doft, helt flyktigt. Mina meningar blir genast osäkra. De börjar slåss. Tungan snavar i munnen. Jag svamlar. Och sedan rodnar jag. Hon skrattar lite åt det vi inte låtsas om. Hon vet att jag vet att hon vet.

Det är när dörren stängs som jag släpper taget om mig själv. Jag brister med kraft.

”Jag kanske kommer ångra det här. Jag kanske kommer ångra att jag inte vågade dig.” Hennes röst låter sträv, allvarlig. Jag vill skrika – att ta genast tillbaka det där!

Hon reser sig plötsligt. Det går inte mer. Hon orkar inte mer. Hon måste ut härifrån. Hon måste bort från mig och mitt bottenlösa begär, min bottenlösa ledsenhet. Jag behöver aldrig klä det i ett språk. Luften är så tjock, den stinker av min längtan.

Vi sitter på min sängkant. Hon håller mig hårt, smeker min rygg. Jag gråter fult, okontrollerat. Jag vet att det här gör henne obekväm. ”Förlåt”, säger jag. ”Förlåt, jag ska sluta gråta, det är inte ditt fel. Du har inte gjort något fel”.

Jag tar mig själv ur leken. Jag tvingar mig. ”Om det är så du känner, då vill jag avsluta här.” Jag tror inte själv på det jag just sagt.

Den krypande känslan mellan ord och hud. Jag önskar att jag inte förstod.

Hon kysser mig i dörröppningen, sen går hon ner några trappsteg. Jag står kvar, bara för att få se henne en kort stund till, bara för att få skymta hennes vackra nacke. Hon stannar, vänder och springer upp igen. Hon fattar tag om min midja, drar mig intill, kysser mig igen. Skrattar. ”Bara en gång till, jag behöver dig en gång till” viskar hon.

Jag låter lusten ankra mig, mot väggen, mot bänken, mot golvet, mot sängen. Hon tar mig, bestämt, mjukt, sedan ivrigt, hårt.

Vi somnar i varandra. Tiden är relativ, flytande. Kort och lång.

Vi äter den kallnade middagen direkt ur kastrullen. Hon smyger sina armar kring mig, lutar sig in. (Jag ska förbanna den här bilden sen. Jag ska vilja slita den ut ur mitt minne. Jag ska vilja riva den i bitar.)

Hon tar min hand på väg till tåget. Hon ler. Som om hon är stolt över att gå här med mig. Staget spricker lite inom, bit för bit. Distansen minskar millimetervis trots att jag spjärnar. Jag blir förvånad över hur lycklig jag känner mig. Hur lätt allting blir.

Vi kysser varandra. Trevande, nästan osäkert, och sedan med våldsam hunger. Vi faller in i varandra, kläderna slits av, bort. Hennes hud mot min. Hennes väta och min.

Vissa samtal bara är med självklarhet. Och ändå förvånar hon mig.

Jag lägger handen på hennes arm. Klockan vid Södra station stannar på 23:24. Jag får tvinga mig att inte dra efter andan. Hennes ögon glittar. Och jag rodnar, plötsligt blyg.

Jag väntar på södermalmstorg. En kvinna går med bestämda steg fram emot mig. Hon ler brett, hon ler rakt in i mig.