Sagor varar aldrig länge,
bara mersmak att få leva de igen
I dina ögon såg jag platser i mig som jag inte visste fanns
speglade i glaset som täckte bruna, regnstänkta
I dina bleka händer sporde jag stigar
till de portar som du ville ha bräckta

Dimman rullar in över dina ögon
och du skulle ha varit för vacker att lämna i sängen
Suktan vandrar i cirklar
och jag drömmer drömmar
Där allt bara är en tusendels sekund
av att igen vänta en evighet på dig

Ånger, lust och saknad
bara en ordväxling ifrån
Märkte aldrig hur tiden rann,
såg aldrig att min feghet bröts i ditt hjärta till sår
Jag inbillar mig din vrede,
och använder den i mig själv

I världen där tiden brinner
och inget statiskt finns där man kan söka ro
kastade du vigvatten på mig,
och krönte mig till gud över dig
Men livets kvickheter varar länge,
dock i minnen och längtans sug

I saknadens mylla, nergrävd efter ditt våldsdåd till attraktion
Smädad och kuvad från din krigiska vilja,
gick jag där ifrån
Hemsökt av maran och hennes succubas blonda hår
Förvildad och i mitt liv saknad,
min nomad som jag lovat, jag blev tvungen att gå

Ett kall av det gamla,
som jag aldrig önskat få
Men jag visste mitt livs kurva blivit en knut på ett ödesgarn
Kallad av det gamla,
dit din vilda vilja
aldrig kunnat tämjas till acceptans

Om och om somnar min längtan efter min dröm,
sömnen kan vara länge - men just när också jag fått ro
bankar du med baljan till din slipade tunga
och längtan väcks ur sitt bo
till det ögonblick vi såg och allt blir igen ett rop
Igen, krön mig till gud över dig!

Smärtan föder framtid,
okrönt ska jag försöka lära,
inte riva upp ärr i hjärtan
och i tystnad leva till döds i min förbistrade binge
För det är ditt straff till mig,
att avsky mig själv för att jag inte har två liv att dela ut