Jag hade vandrat genom staden utan något mål. Ändå var det som om mina fötter visste precis vart jag skulle. I takt med att husen blev glesare och omgivningen mörkare, saktade mina andetag och hjärtslag ned till normalfart och det var så skönt.

Nu kunde jag höra skosulornas knarrande mot den nyfallna snön och täckjackans frasande när ärmarna rörde sig mot sidan av kroppen. Tillsammans spelade de en munter liten melodi som jag nynnade med i där jag gick. Min andedräkt bildade små moln som formades till glada ansikten, varelser som uppmuntrade mig att fortsätta. Jag var på rätt väg. Det kände jag i hela mitt väsen.

Fötterna bar mig hela vägen fram till elljusspåret som sträckte sina vita, slingrande armar genom skogens täta mörker. Längs deras kanter reste sig ståtliga torn av ljus som jag aldrig ägnat någon närmare tanke när jag varit nykter, men som nu gjorde mig helt hypnotiserad. Deras strålar sträckte sig likt glänsande svärdseggar tvärs genom mitt synfält och träffade granarnas tunga grenar som svarade genom att gnistra i ett imponerande spektrum av ljus och färger. Det var en fantastisk känsla, och jag ville alltid vara i den.

Så jag gick längs elljusspåret, gud vet hur länge och hur många varv. Jag kunde inte minnas att jag mötte någon. Kanske var det tomt i spåret på grund av kylan och snön som vräkte ner. Hursomhelst så bestämde jag mig så småningom för att lämna det strålande ljuset och utforska en djupare del av skogen.

Jag satte igång ficklampan på mobilen och tog av på en stig som jag kände igen från när jag var barn. Pappa hade ofta släpat med mig längs den där stigen, på sensomrarna då hjortronen var mogna och myggen som mest hungriga. Den slingrade sig fram över stock och sten och tät vegetation, tills den plötsligt stötte på en gammal landsväg med en rostig bom tvärs över. Jag duckade under bommen och fortsatte längs vägen med ficklampan stadigt lysande i mina utsträckta händer. Kände mig som Luke Skywalker med ljussabeln i högsta hugg.

Jag kunde bara se kanske fem meter framför mig, och vart jag än vände mig förvreds skuggorna till mystiska gestalter som avvaktande följde mina steg med blicken. Trots detta visste jag precis var på vägen jag skulle svänga av för att komma dit jag ville. På en stor, bred tall hade någon spikat upp en liten röd pil av trä. Den fanns där när jag var liten, och den fanns där fortfarande, om än sliten, täckt av frost och med färgen nästan avskavd av väder och vind.

Jag brakade mig genom björkslyn i den riktning som pilen visade, och kom till sist fram till mitt mål; myren. Kall, mörk, tyst låg den där framför mig, så olik sig från hur jag mindes den. Jag hade ju aldrig sett den i vinterskrud innan. Jag blev stående och betraktade den med en känsla av andakt i bröstet, som om jag befann mig på en begravning.

Så fick jag syn på det. Skenet. Min ficklampa var inte den enda ljuskällan på den här platsen. För i bortre änden av myren lyste ett litet lila ljus.