... lite mindre generöst
och allting känns så där
som att det hänger fullständigt löst ...

... så som det kan göra vissa dagar
då tillvaron synes såväl
bestrida som upphäva
alla gällande naturlagar ...

Då känns det som om
det inte finns någonting 
att göra överhuvudtaget mer ...

... och då man vare sig
någon som helst lösning
kan finna eller se
men får veta
att det inte ens är lönt att leta
ty svaret på frågan 
du inom ställer dig är
- Det finns ingenting mer
du kan göra för att komma ur det här ...

... Då om inte förr
ger även den tappraste
och allra mest envisa individ
fullständigt upp
och söker finna ut
hur, var och när den allra bäst
kan finna rätt dörr
för att nå ett smärtfritt slut ...

- Utom då en och annan
som är lite som jag ...

Ty vi förstår ej 
ens konceptet 
''att ge upp''
än mindre
låter vi oss 
vare sig se eller förstå
hur det ens är möjligt
att någon till någon som gett upp
kan säga så ...

Visst infinner sig 
liknande känslor och tankar om livet
stundom även inom mig ...

... Men bara för ett kort ögonblick
eller möjligen något lite mer än så ...

Sen kopplar vår själ de små grå
samman för att de bättre ska kunna rådslå
om hur situationen som råder
ska kunna räddas och vändas
till någonting positivt
som gör att problemet blir 
till en möjlighet 
vilken får oss att känna åter
att tillvaron rymmer svaret
på livets stora gåta
trotts allt ändå ...

Att det som får oss
klara av det mesta
och oavsett vad
fortfarande är beredda
att inte bara åter resa oss
utan att också verkligen
fortsätta vilja leva
och tillsammans festa ...

... är det där ...

... med att kunna
älska
glömma och förlåta ...

- Inte bara livet och någon annan i sig
utan så ock än mer väsentligt sig själv ...

Men för stunden
känns teorin 
oavsett hur grundad den än är
här där jag står vid avgrunden
som om dess giltighet
gäller över allt annars i universum
utom just här
där jag just nu är ...

Även om jag vet
att jag om ett litet tag
åter kommer att tro på
att den gäller även 
för sådana som jag ...