Att känna obehag i sitt egna skinn lämnar en enorm ensamhet.

Sittandes bland 4 tomma väggar som omfamnar mörker som älskar min närhet och den lilla glädje jag fortfarande bär.

Sittandes i detta mörka tomrum med endast det obehag som livnär sig på den lilla livslust jag har kvar.

Jag sitter här med tårarna som rinner i min ensamhet, jag sitter här och långsamt känner mörkrets kraftiga armar ta ett varmt grepp om min trötta kropp.

Mörkrets armar har aldrig känts så behagliga innan, är det så illa att släppa taget och luta mig mot det mörka.

Med mörkrets kärlek kanske jag kan sluta söka.
Söka efter den varma kärleken.

Obehaget jag känner under min sköra hud är det obehag som suger ut den lilla glädje jag har kvar.

Mörkrets kraftiga armar håller om mig om nätterna, de enda armar som någonsin hållit om mig tills jag somnat.

Kanske är det mörkret som mig format
Till den reflektion jag inte längre känner igen.