Det är en sådan där sprakande helvetesnatt. När synapserna knastrar och hjärtat dundrar och känslorna driver runt i kroppen som ett rasande oväder. Handen som håller mobilen darrar lätt av ansträngning. Ögonen som betraktar skärmen är grusiga. Kroppen skriker efter sömn men hjärnan går på högvarv. Spottar ur sig förvirrade tankar och krångliga formuleringar likt en skrivare som fått fnatt.

Jag försöker hitta tråden som enligt uppgift bör vara röd. Den lyser med sin frånvaro. Istället råkar jag sätta fart på rädslor, dåliga minnen och självhat i en salig blandning. Och jag vill bara fly från mig själv. Om så bara för en stund. Bara smaka en droppe av sinnesfrid.

Så jag bygger ett luftskepp. Fyller det med mina tankar och låter det lyfta. Låter det sväva fritt över himlen och struntar i var det kommer landa. Vilka som kommer se det längs vägen. Det finns ingen plan men det finns gott om bränsle. Gott om tankar som kan eldas upp och bli till ord och meningar. Och härifrån luften ser ändå allt på marken så meningslöst ut.

Så, det här är mitt luftskepp. Välkommen ombord.