Det fanns en tid då allt han tänkte på
var vin och kvinnor.
Musen skrev dikt.

Svarta, galna, äckliga, olyckliga.

Kåta. Förälskade. Längtande.

Applåderna åskade.

Så kom han hem.

För sista gången bestämde han.

Poesin blev verklighet. Färgerna byttes ut.
Försvann. Behövdes inte.

Längtans sjukdom miste sin feber.
Orden miste sitt klös.

Det är lugnt nu och han tänker bara på
vin och kvinnor.

Han är i grunden sig lik.

Men kriget förs på annan plats.

Han följer det till punkt och pricka.

Inhyser varenda blodigt slag som en rekyl från förr.

Han har släppt poesin fri.

Lever.

Ler en aning snett.