Det händer ibland, att jag är söndrig som fan,
att jag vaknar med en känsla av kollaps,
på en totalt sönderfallen plats,
med en sprucken självbild, med ett jag i förfall.

Dessa dagar är jag trasig, kluven itu.
Jag så full av liv, jag i all min prakt,
jag mitt i ett jordskred av ångest och självförakt.

Är den jag är, i alla mina dagar,
med alla mina fel och brister,
med all min saknad och längtan,
med all den glädje jag mött,
med alla dom sorger jag bär.

Låter dessa dagar vara, dess kvällar längta till skymning,
för snart, efter nattens mörker, väntar en ny morgondag,
med ny möjligheter, chanser och livfulla, tröstande andetag.

All kärlek!