Ibland står jag avklädd, helt naken, på den plats där jag möter min morgondag.

Ibland krackelerar muren jag byggt upp, ibland önskar jag mig inget annat, än att få vara mig själv.

Ont, det kan göra så djävulskt ont att vara jag, att vara mig själv i det mörker ni aldrig någonsin kommer att få se.

Vackert, det kan vara så vackert att få möjligheten att få följa med, för Er som väljer att sitta ner och tillsammans med mig se…

Se på när stjärnor dalar, stjärnor föds, se upp mot en natthimmel, där morgondagar föds.

All kärlek!