Du kände inte din gammelmormor. Men du minns kanske att jag berättat att hon var min mormor och att hon tog hand om mig när jag själv var i din ålder?

Hon var en underbar person förstår du, och gjorde allt en mormor brukar göra. Inget extraordinärt eller kostsamt. Absolut inte.

Hon bakade bullar, ordnade utflykter och berättade historier, men framförallt så fanns hon bara där. På soffkanten under släktkalas, i trädgården där det växte solrosor eller nere vid sjön där hon hade sin stuga.

Hon öste stillsam kärlek ur en outtömligt källa och visade, utan att behöva yttra ett ord, att hon älskade mig bara för att jag var jag.

Nu finns hon inte längre. Men minnet av henne lever kvar eftersom det hon gav lever vidare inom mig. För visst är det så att den typen av kärlek går i arv. När någon gett så ovillkorligt och kravlöst, enkom för givandets skull, så får man själv förmågan att göra detsamma för någon annan.

Nu när jag är äldre förstår jag, att jag älskar dig på samma sätt som hon älskade mig. Kärleken har gått i arv och för mig är du speciell, det enda du behöver göra för att få min kärlek är att vara den du är. Till dig ger jag samma gåva som getts i generationer. Den är din att ge vidare. Ett bevis på en tidlös värme, en omtanke, som skickar svallvågor genom historien och länkar samma hjärtan i kärlekens villkorslösa tidevarv.