Kan inte fatta hur det måste vara för dig som inte får vara med från början. Att vara så långt bort ifrån det som växer i mig. Även om jag vissa dagar är glad att du slipper så ut med mig i livevariation när jag mår som sämst.
Vissa kvällar håller jag min egen arm runt den lilla kulan för att sedan vagga mig själv och dem där inne till sömns. Även fast jag inte vet om det funkar eller inte. Det är en sån mäktig känsla alltihop. Att veta att deras pappa krigar för att kunna ge de bästa förutsättningarna till dem och till deras mamma. Och självklart till sig själv. Jag längtar så mycket tills den dagen jag får äran att berätta hur grym du är. Och hur viktig du är för oss.
Och hur mycket jag lipat när jag tänkt på hur fin du är. Hur grym du är. Hur ödmjuk och storhjärtad du är. Även fast allt känns så långt bort just nu. Kommer vi bara närmare och närmare början av vårt nya liv. Och det känns som jag redan kan ta på det lite grann. Är så många känslor jag inte kännt på flera år eller någonsin, som jag känner nu under tiden du funnits i mitt liv. Känslor jag inte känner igen. Många fina och några som jag inte riktigt kännt mig stolt över. Men som jag i slutändan kunnat acceptera. Att älska någon är så stort. Att ibland vill hjärnan kontrollera hjärtat, pga av att hjärtat känner för stort. Även fast hjärnan vet att den inte har en chans att vinna över hjärtat. Jag hoppas du kan förstå min kärlek till dig. Den är så brutal och det värsta för hjärtat skulle vara om hjärnan vann, och du lämnade oss.