Klockan var strax efter halv elva på förmiddagen. Jag hade precis börjat laga lunch. Det hörde inte till rutinen på lediga dagar att förbereda måltiden så snart efter frukosten. Oftast skedde detta snarare framåt två-snåret. Lätträknade var de dagar jag var hungrig före denna tid på dygnet, även om jag åt morgonmat vid 06.15. Jag hade plockat fram stekpannan i gjutjärn och fyllt en kastrull med vatten. Det var tänkt att bli ost- och pepparsås med tagliatelle och stekt broccoli.

Vinterns första snö hade legat några dagar, men det var bara november. Dryga decimetern hade dalat och temperaturen höll sig stadigt runt fem minusgrader. Jag märkte att jag, trots få snödagar, redan lagt märke till vinterfåglarna på ett annat sätt nu än förr om åren. Det var en tydligare känsla.

Dels var jag fascinerad över att naturen visade sådana klara livstecken under årets viloperiod, att det fanns rörelse i denna kyliga, mörka snövärld. Dels var jag glad att det fanns djur, utöver silverfiskarna på spisen, som höll mig sällskap. Fåglar som stannade kvar och trotsade frostnätterna, som fyllde luftrummet, som bjöd en fri vänskap. I alla fall när det inte var tal om konkurrens inom reviret. Då hade fåglarna inte tid med något annat. Det märktes på deras läten och luftakrobatik. Men hur som helst, själva samvaron med fåglarna, det skulle visa sig finnas fler nivåer av den.

Jag hade just hällt rapsolja i stekpannan och vände mig mot vattenkokaren när mina ögon mötte fågeln. Det var en rödhake. En liten rund, ursäkta uttrycket, dunboll, som med ett svagt klinkande ljud trippade fram längs fönsterplåten. Jag förstod strax därpå att den var på jakt efter de rosaröda idegransbären som fanns gömda bland kvistarna i lådan på tegelväggen. Giftiga bär för en människa, fullt ätliga för en rödhake. En besynnerlig olikhet, vi andas ju samma luft. Den studsade nätt fram med den trinda kroppen. Huvudet rörde sig snabbt och ryckigt. Den såg ut att ha full koll på omvärlden, åt sidorna och i djupled.

Jag mindes att jag en gång hade bevittnat en koltrast, som på en gungande gren justerat sin underkropp efter den sviktande kvisten. Men överkroppen hade inte följt med i gungningen. På något vis utjämnade koltrasten stötarna och bemästrade konsten att hålla huvudet i en idealiskt statisk position. Exakt var avvägningen och dämpningen satt är svårt att säga, men jag kan bara gissa att den befann sig någonstans i den övre delen av koltrastens rygg, eller i dess axlar eller nacke. Det är lika spektakulärt som en tupps nitiska huvudrörelser, och då har jag inte ens nämnt hackspettarna. Fåglars anatomi är nästintill utomvärdslig.

Rödhaken fortsatte att treva bland idegransbären en stund, innan den lämnade lådan och skuttade fram till fönstret. Där stannade den alldeles intill glaset och lutade lite på huvudet. Nu var det möjligt att skåda hela dess fjäderdräkt. De infällda vingarna var ljusgrå och magen nästan vit. Bröstet var orange och hjässan hade även den en ljusgrå nyans. Ögonen liknade små svarta obsidiankulor. Fågeln flög inte. Den stannade där den var. Liksom studerande något. Jag satte ner vattenkokaren och förflyttade mig så sakta jag bara kunde till diskbänken. Jag greppade händerna om kanten på skivan och försökte likna en stenstod. Min andning blev ytligare. Jag ville inte ens att mina lungor skulle avslöja sig och därmed om möjligt skrämma fågeln på flykten.

Ett, tu, tre fick vi så ögonkontakt. Och nu skedde något.

Det var nog inte frågan om ett totalt byte av medvetanden. Det vill säga att rödhakens och mitt medvetande skiftade platser med varandra. Nej, snarare vistades och umgicks ungefär halva delen av min sinnesvärld, sida vid sida, tillsammans med fågelns motsvarande del av sinnesvärlden. Dess andra halva vistades och umgicks med min. I efterhand är den närmaste likheten jag kan göra, den vid en omfamning på mittpunkten av en bro.

Mitt syfte med det jag nu ska förmedla, är att på inget sätt ignorera eller putta bort rödhakens upplevelse eller tolkning av det som skedde. Jag önskar bara förmedla mina förnimmelser av denna samvaro. Därför varken kan eller vill jag redogöra för fågelns varseblivning av mig, annat än att den var där. Det tolkningsföreträdet sitter rödhaken inne på. Exakt vad, hur och varför den tänkte och kände som den gjorde där i köket, det måste jag lämna åt er fantasi, och min egen.

Min ena del av medvetandet placerade sig alltså intill rödhakens. Jag upplevde det som att vi delade detta ömsesidiga utrymme. Hos den kunde jag tillbringa tid och erfara dess föreställningsvärld.

Följande erfor jag.

Luften den andades kände "jag". Syret absorberades av blodet och for runt i kroppens omlopp. Temperaturen tänkte jag inte speciellt mycket på. I vart fall inte lika mycket som jag trodde att jag skulle göra. Det var en faktor som inte tycktes bekomma "mig" på samma sätt som om jag själv skulle begett mig utomhus i kylan och snön. Det kalla vädret dämpades och kändes stum, innanför de täta fjädrarna och fettlagret. Brisen som stundom drog fram i små ilar, fick dock skruden att krusas. Lufttryck och luftfuktighet var begrepp som kom till mig, men jag visste inte vad jag skulle göra med dem, annat än att befinna mig i dem. En betydande del av mitt fokus låg på mat. Jag kände att jag behövde äta. Det var en lågintensiv hunger. Den malde så smått på. Detta stod i förhållande till känslan att nästan lika ständigt vara vaksam mot potentiella rovdjur, vilket i sin tur verkade vara en balansgång när det kom till vilka risker som kunde tas i letandet efter föda. Min hörsel var nog inte den bästa. Möjligen inte min doft- eller smakförmåga heller. Men jag förstod att jag hade ätit bär. Men färgerna... ja, ni får ursäkta mig, men jag har inga ord får de färger jag förnam. Detta spektrum av skimmer, skuggor och kulörer stod bortom den mänskliga perceptionen. Var detta infrarött ljus? Fotoner i aktion? Språk är ett verktyg för information och upplevelser mellan människor i tiden och rummet. Men om vi inte hittar verktyget? Det vore en enklare uppgift att beskriva en musiksnutt istället för att spela den. Pip-pip-pi-pip-pip.

Känseln i fötterna var nog främst ett resultat av gravitationen. Den sattes i verket när jag flyttade mig en aning på fönsterbrädan. Kontakten mellan jaget i köket och jaget i fågeln vibrerade plötsligt till som en elledning. Inte en elledning som håller på att brista, utan en som just växlat till en annan strömstyrka. Fågeln och jag fanns fortfarande kopplade i varandra, men förbindelsen testades något. Utan att störa min väns beteendemönster alltför mycket, ville jag förlänga denna gemensamma stund. Det var som en dröm jag ville vara kvar i. Jag tvingade mig till distraktion. Jag riktade mitt fokus på den snöinsvepta gräsmattan. Där noterade jag några blåmesar, stenknäckar och talgoxar. De hoppade omkring och pickade och svalde snöflingor och släckte förmodligen sin törst, precis som rödhaken hade gjort en halvtimme dessförinnan.

Jag kom ihåg att jag sedan började tänka på träd. För tillfället var jag inriktad på att uppsöka en viss enbuske. En kvist inne vid stammen, i lä för blåsten.

Sedan flög jag.