Jag känner mig trött och lugn

Jag känner mig full av liv, och död.

Jag känner mig tom, men gnistrar svagt av hopp inombords.

Likt en eldig inre glöd som aldrig riktigt falnar.

Jag känner mig trygg i mig själv.

Jag känner mig uttråkad, men kan containa frustrationen likt en zenmaster på steroider.

Jag känner mig tillfreds i ovissheten om mitt framtida liv.

Jag känner mig dövacker, både inombords och utanpå.

Jag känner mig sugen på en burgare, men vet inte om jag egentligen vill ha den.

Det känns som om det jag egentligen vill ha är för långt borta, och att det känns för jobbigt att tänka på.

Det känns som om det jag vill ha och behöver är mer än jag känner mig kapabel att uppnå, och det könns för jävligt.

Det känns som att jag är exakt där jag ska vara, och på helt fel ställe, på en och samma gång.

Det känns som att jag är älskad av världen i den ena stunden, och hatad i den andra.

Min värld känns som ett myller av motsägelsefulla händelser, och det känns som att jag inte förstår någonting den ena stunden, men ser helt klart den andra.

Mitt liv känns som ett pussel, vars bitar jag fortfarande letar. Det känns som om jag har byggt den viktigaste figuren, men saknar bokstavligen alla kantbitar utom typ en.

Det känns som om alla bitar är på väg att falla på plats, men hänger i luften likt matrixpatroner.

Det känns som att jag har noll clue vem jag är, men full koll, återigen skiftandes från den ensastunden till den andra.

Det känns som om jag försöker alldeles för hårt och alldeles för lite - på en och samma gång.

Det känns som om jag letar balans, och det känns som att ju mer balans jag letar, desto mer oreda finner jag.

Det känns som om ju mer trygghet jag letar, desto mer fången jag känner mig.

Det känns som om ju mer frihet jag söker, desto mer lost och vilsen jag känner mig.

Det känns som att ju fler svar jag letar, desto fler fucking frågor får jag.

Det känns som att jag har skrivit på den här diktreflektionen för länge, och nu vill jag posta den.