Uttorkad själ, var finns du iver, som vill mig väl? Vart finns du hjärta som blöder för livet?
Vart är den ungdomliga vitaliteten, den mogna nykterheten som predikas ur fadershjärtan?
Jag står med en fot i ungdomen och en i vuxenheten. Det går inte att ta ett kliv bakåt, det ligger inte i naturens konstruktion men det går att kliva framåt, mot det okända, vackert lockande, spelandes, spinnandes. Jag trånar, jag vill vara med och leka, dansa, fröjdas. Hopplösheten lönnmördar alla sådana känslor med giftiga pilar. Kastar salt i ögonen på mig och hånflinar, vet att jag ännu inte kan slå tillbaka. Det är min elake storebror som djävlas med mig dygnet runt. Sebastian fick aldrig chansen att leva, min storebror. Vart är du nu? Jag har bara min inre elaka storebror som petar mig i sidan med ett stulet noshörningshorn.

Att sitta vid min dator gör mig gott för stunden, det är en oförklarlig läkedom som finns i det skrivna ordet. Sitter och grubblar och biter på fingrarna, blir ertappad av en mamma med barnvagn, drar hastigt åt mig handen och fortsätter skriva, försöker framstå som normal. Hon tittar inte på mig när hon passerar, hon såg mig, hon såg den råa ofiltrerade hopplösheten och dess uttryck. Jag hade inte heller sagt något. Så innehållsrik är min dag, en förbipasserade moder, en händelse så neutral och ångestfri egentligen att det tål att sägas. Nu är hon borta, tiden har gått lite och svept iväg henne på hennes färd. ”She is on a different path, not better, just different”. Jag ljuger för mig själv när jag mår som sämst. Positiva affirmationer blir till falsarier. ”Jag älskar mig själv”. ”Jag förtjänar ett mycket bra liv”, ”Jag är stark”. Logiskt korrekt men det ekar i tomrummet bakom ögonen om det nu är där själen sitter. Annars kanske kring hjärttrakten, det är nog den typiska bilden. Men hjärtat vilar tyst på sin post. Har inget att rapportera. På fronten intet nytt.

Jag kanske är så trött pga. flyttandet, man har igen all utebliven träning i en sådan sak.
Gubbe med hund närmar sig från andra hållet, nu gäller det att hålla ångan uppe, inte bara sitta och stirra ut i verkligheten. Hunden leker och rullar sig i gräset. En neutral, möjligen positiv upplevelse för mig, egentligen. Varför kan jag inte få njuta av det lilla i livet, varför måste allt vara så stort och grandiost hela tiden? Jag är bipolär, antingen är man utslagen eller så är man på topp. Nu är gubben och hunden snart borta. En lätt kylig bris drar in och förskönar skådeplatsen. Hunden rör sig sakta mot husse, kanske är den gammal? Det gör ingenting för hundens del, den vet inte om att den är
döende. Det verkar inte gubben göra heller för den delen, han ser sig nyfiket omkring, borstar grä-set från hundens päls. Ett kärleksfullt par. Jag är ensam.

Livet innehåller för många parametrar för mig att tolerera. För många x i ekvationen, för många y i Fibonaccis kod. Jag klarar inte av livets komplexitet, ej heller dess enkelhet. Jag är inte rustad för det krig jag slungats in i. Jag talar från hjärtat när jag säger detta. Det är helt hopplöst att försöka klura ut vad nästa steg är hela tiden. ”Life is a process”. Det låter logiskt men jag står med händerna tomma på stranden, inte ens en pantburk har jag i min säck. Snart kommer tidvattnet och spolar bort ännu mer av den människa jag är, det lilla mänskliga som är kvar. Ingen publik, biter på fingrarna igen. Jag hör inte hemma här, det är för många dimensioner, tre enligt somliga, experterna säger tretton, minst. Stavar som vibrerar i den tolfte dimensionen. Varför ter sig livet så enkelt för många? Jag vill inte förringa de svårigheter alla av oss dras med men vilka kämpar, de tar sig igenom dagarna, växer lite på kuppen, något schysst minne sparat i telefonen.

Ett par med barnvagn passerar i lugn mak. Det säger mig just ingenting för tillfället. Jag våndas över om jag ska åka med på föreläsning i kväll. Börjar kvickna till lite, som alltid när jag får tillfälle att skriva. Ska mitt liv sluta i att försöka extrahera mening och innehåll ur det som är meningslöst och innehållslöst? Det verkar inte bättre. Min framtidstro är vingklippt, mitt hopp brutet. Läste på Facebook om en kille som proklamerade att man snart är rökt om man inte har tron på sig själv.
Vad ska jag göra av det? Jag saknar i huvudsak tron på mig själv, är jag således rökt? Jag är grandios i min misär, anser mig vara den mest utsatta människan någonsin, ingen har det sämre, ingen har sämre förutsättningar att lyckas. En gatuhund i Bukarest har det bättre. Sådant trams, jag är egent-ligen väldigt priviligierad, men jag kan inte se det för svärtan. Hjärtat gör en smula ont nu, börjar vi närma oss någon form av sanning tro? Två barn rullar förbi på cykel och elspark. Vad avancerat för föräldrarna att hålla dem med rena och passande kläder år ut och år in. Det skulle jag aldrig klara. Där har vi tron på mig själv jag nämnde nyss. Nedstampad i backen av min egen cynism. Jag vill inte leva så här, jag anser inte mig själv förtjäna det egentligen. Men människan består av ett flertal personligheter och de elaka, råa, kalla har för lätt att ta kommando, styra rodret bortåt.
Tro, hopp och kärlek, det önskar jag mig nu när jag snart fyller år. Inte mycket blev sagt i dagens text men förhoppningsvis dokumenterades något av värde.