Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.
Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla,
men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.
De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.


Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.


Orden kommer långsamt idag. Har varit och hälsat på familjen. Har svårt att njuta av besöket då tankarna och känslorna som vanligt rör sig i hopplöshetens domäner. Så många vackra ögonblick man blir rånad på varje dag, som kunde blivit till glada minnen, blir i stället bara en del av ångesten. Detta överjagets rofferi i mitt liv är extremt påfrestande. Låt mig få vara i fred med min familj och njuta av stunden. Men icke, det ska malas hopplöshet. Hade jag inte haft psykisk ohälsa och vaknat upp till detta hade jag nog tappat det helt men man vänjer sig i viss mån. Fast ändå inte, jag vill på-stå att jag är missnöjd och vill förbättra situationen. En viktig del i det arbetet tycks vara att komma till botten med vad det är som pågår i mitt inre. Stillheten krälar på mig, det är alltid avsaknaden av
framåtrörelse, stiltjen, som griper tag i mig och ruskar om mig. Dröjer sig kvar strax under hudytan. Går det att fånga i ett ord? Passivitet kanske men jag är perfektionist när jag skriver, vill vara säker på att jag valt det allra bästa. Passivitet får duga så länge. Passivitet eldar på hopplösheten.
Så ekvationen ser ut något i stil med: Avsaknad av målbild/lust/ork ->> passivitet ->> hopplöshet ->> existentiell ångest. Jag hade förstås hoppats att ansatsen att skriva en bok skulle lindra lidandet och det gör det i viss mån, åtminstone för stunden. Det är kul att folk tycker om det man gör. Men det är på det stora hela taget ändå långt kvar. Jag söker den inre vägvisaren, den gudomliga visk-ningen i dagens mörker. Det enda svar jag fått hittills är ”Träna!”. Har ingen lust men det kanske är en tråd att dra i, jag är ruskigt ofit. En sväng till utegymmet skulle jag kunna tänka mig.

En sväng till utegymmet blev det. Det blev ett styrkebevis för mig, kroppen kändes fräsch och jag orkade det mesta. Måtte det bli en vana. Löpningen är betydligt tyngre, benen orkar inte riktigt som de en gång gjorde. Får återkomma till det vid senare tillfälle. Jag får lita på Anders Hansen och hans fakta om träning och psykisk ohälsa, det finns ett samband. Mer träning, snällare demoner, ungefär så fast Hansens språk är ett helt annat än mitt. Just nu är demonerna tämligen elaka om än något mildrade av ruset som följer i träningens spår. De pekar på ett inlägg jag gjorde nyligen där kontentan är att det aldrig är för sent för något. Demonerna hackar tänder och skriker ut ”De har inte träffat dig!”. Det får mig att känna att jag glider allt djupare ner i kvicksanden även under tiden jag utför meningsfulla handlingar. Kan det bli mer ondskefullt? Satan är den store kreatören bakom allt det där vill jag mena. Han skyr inga medel i sin jakt på sadistiska kickar. Ingen människa, inte ens Stalin och hans gelikar kan mäta sig med finessen i tortyren. Det där lilla extra som Saddam Hussein var så duktig på, det är Fan själv också en mästare i. Jag vågar inte säga att Satan är värre än Sad-dam, de spelar åtminstone i samma division. Uärk! Alltid nya sänkhål att sätta foten i, när får jag vingar likt en örn? Jag vill ge mig ut och flyga med mina vingar, se allt ur fågelperspektiv, besöka gamla boplatser och annat som jag minns från förr. Mäktiga vyer för en hel människa. Jag längtar. Men samtidigt är demonerna där med sin eviga dödsdans. Demoner sover definitivt inte för de är i gång på nätterna också. Men det är främst på dagen de håller gille, ställer till med fest och kalas. I morgon är det dags för Erikshjälpen igen, hoppas på Guds välsignelse och en god känsla. Peace